lördag 31 december 2011

Omotiverad

Känner mig ovanligt omotiverad till att uppdatera bloggen. Så det blir ett rätt kort inlägg nu, med tanke på att jag skulle kunna skriva en del.

Jag var på uppföljningsintervju förra måndagen om jag inte minns fel. Nervös och lite små-stressad kom jag dit. Förväntade mig att jag och kanske två andra skulle sitta bredvid varandra i intervjurummet, för att sedan vara med om en "Vem vet mest"-lek om jobbet och att den som vann fick jobbet. Inte allt för realistiskt egentligen antar jag, men mina fantasier kan dra iväg ibland. Tack och lov var jag ensam i rummet, och efter en liten stund sa de att de redan hade bestämt sig - att de ville erbjuda mig jobbet. Det var en enorm lättnad kan jag säga. Så på måndag kl 8:00 börjar jag arbeta heltid.. kommer kännas ovant. Självklart är jag nervös, men även glad. Tänk att de valde mig. Det är den första arbetsintervjun jag någonsin varit på dessutom så det känns ju rätt bra.

fredag 16 december 2011

Våga ta chansen!

En aningens händelserik vecka. I måndags fick jag ett telefonsamtal från ett nummer jag inte kände igen. Blev nervös men bestämde mig för att svara. Där i andra luren var det någon som ville att jag skulle komma på arbetsintervju på torsdag (igår). Jag blev helt ställd och tankarna satte igång - vill jag eller vill jag inte? Och om jag vill, vågar jag då? Funderade på att tacka nej direkt, men bestämde mig för att köra på, så jag sa att jag väldigt gärna kom på intervju. Jag funderade på vad det värsta som kunde hände var och kom fram till att det skulle vara att jag faktiskt fick jobbet. Ett nej vore nästan skönt, för jag vet inte om jag vågar börja jobba. Tänk om jag gör bort mig totalt?

Sen efter samtalet började jag fundera på om jag ens hade sökt det jobbet. Men det handlar om ett vikariat på en månad (liten chans till förlängning) och ett sådant jobb har jag inte sökt. Så jag antog att de fått mitt nummer genom arbetsförmedlingen.

Ett vikariat på en månad kanske inte låter allt för bra. Men det är erfarenhet inom det område jag faktiskt är utbildad till, vilket jag saknar. Så erfarenhet, mer på mitt CV samt referens - hur bra som helst! Om jag får ett nej så har jag i alla fall ny erfarenhet; nämligen av en arbetsintervju. Har aldrig varit på det innan.

Hur som, jag gick på intervjun igår. Lite lagom nervös kom jag dit 30 minuter innan (tidspessimistisk som jag är), och när själva intervjun började var det bara två stycken andra i rummet. Det var skönt. Överlag kändes det okej, nervositeten lade sig ganska snart. Sen blev det förstås jobbigare igen när jag skulle berätta om mig själv, och om mina bra samt dåliga sidor. Där tog det en liten stund innan jag kom på något okej - trots att jag hade funderat på det tidigare.

De ville ha referenser som de kunde ringa, och idag vet jag att de ringde i alla fall en av namnen de fick. Sen fick jag även ett telefonsamtal av chefen på företaget som sa att de gått igenom alla ansökningar och vill träffa mig igen på måndag. Det ska bli spännande.. får väl se vad de har att säga. ;-)

fredag 9 december 2011

Breaking Dawn

Så igår såg jag äntligen fjärde delen av Twilight-serien på bio. Måste säga att jag hade högre förväntningar på den. Det var en film jag lika gärna hade kunnat se på TV'n hemma. Sen blev jag aningens besviken på den scen som skulle ha varit äcklig. När de tog upp kniven för att skära fick man inte se någonting. Så jag kan förstå att man inte kunde sätta 15-års gräns på den.

Sen skulle jag vilja veta vilka som tände alla levande ljus ute på ön utanför Rio de Janeiro när de först kom dit. Om det var de två tjänarna så skulle jag ha velat se Edward skicka sms/ringa dem från båten för att förvarna dem. Var det Edward som gjorde det tycker jag man borde ha sett hur han skyndade sig. Men han kom lugnt upp med packningen till sovrummet efter att Bella gått in dit - och då var ljusen redan tända.

Angående om filmen borde vara från 11 eller 15 år tycker jag inte att något av det är bra. För en ensam 11-åring kan det bli för mycket (och jag tycker verkligen inte att en förälder ska ta med sitt 7-åriga barn), men jag tycker heller inte att man kan sätta en 15-års gräns på den. Dags att införa fler gränser? 14-års gräns där 11-åringar kan gå in med vuxet sällskap?

Hur som, generellt sett tyckte jag filmen var helt okej, men hittills den sämsta i serien. Däremot ser jag verkligen fram emot nästa film, och den kommer jag självklart att se på bio! ;-)

torsdag 24 november 2011

Finns det tusen andra?

Idag åkte jag in till stan för att lämna tillbaka vissa julklappar som inte längre lämpar sig att ge. Kunde knappt se på dem utan att tårarna kom. Jag klampade in i första affären, lade fram saken på disken och sa "jag skulle vilja lämna tillbaka denna, om det går bra". Då svarade hon Du vill inte ge bort den längre?. "Nej, inte sen igår", svarade jag. Då sa hon Aha, det är inget att gråta över, det finns tusen andra. Inte riktigt vad jag ville höra, men hon menade väl. Tycker egentligen mycket bra om den kassörskan men idag blev jag lite sur på henne. Men det går väl över det också antar jag. ;-)

If I used to love you..

Alla hanterar vi seperationer på olika sätt. Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag fick höra att vi bara skulle vara vänner istället. Visst höll jag med om att det var det bästa men det svider ju ändå. Ska försöka att inte falla tillbaka i självskadebeteende - den 17 december har jag varit fri från det i ett år! Ska försöka att inte isolera mig helt. Just nu känns det ändå okej.. mer okej än jag trodde i alla fall. Men det pendlar ganska mycket. Får se hur jag i längden påverkas av detta. För mig är det en ny erfarenhet då det var mitt första förhållande.

Kom att tänka på två låtar extra mycket nu som jag tänkte dela.

När du står utan stöd
I en stad som är död
Och inte ens vet hur du mår
När det finns framgång
Men inte nån kärlek att få   

torsdag 17 november 2011

Farväl käre vän

Så snabbt det kan gå. I fredags berättade han för far min att han var lite rädd på grund av att hans far och andra män i hans släkt dött på grund av hjärtfel ungefär i hans ålder. De flesta mellan 50-60 år. Han själv är runt 56. Häromdagen fick han hjärtstillestånd, förklarades hjärndöd igår kväll, avled natten till idag. En jättefin människa som har betytt mycket för mig. Vi har talat mycket med varandra - främst om musik då vi har samma musiksmak. De sista två veckorna har han tipsat mig om tre olika artister. Jag har inte lyssnat på någon än och nu känner jag mig dålig för det. Ska ta och göra det nu. En mer genuint godhjärtad människa tror jag knappt finns. Han tog alla på allvar, tyckte både vuxna som barn hade viktiga saker att säga och pratade lika allvarligt med alla, och ofta med glimten i ögat, var intresserad av allt man sa och han hade en förmåga att få andra att känna sig betydelsefulla, sedda och viktiga. Har svårt att smälta denna nyhet och det kommer ta ett tag.

Vill dedikera denna sången till dig, min gode vän:

tisdag 27 september 2011

Jobbcoach

Återigen har jag varit ganska så värdelös på att uppdatera. Men här kommer en liten uppdatering i alla fall.

Har skrivit in mig på Arbetsförmedlningen och fått en jobbcoach som jag träffade för första gången igår. Det kändes bra tyckte jag. Hon kommer hjälpa mig med att skriva CV, träna på arbetsintervjuer, och dessutom har hon många kontakter på olika företag så hon kan hjälpa mig med att komma till intervjuer för jobb/praktik. Jag nämnde även mina sociala problem för henne och hon var väldigt förstående. Hon föreläser bland annat om personlig utveckling så hon har kunskap om till exempel olika fobier.

Vi kommer träffas en gång i veckan och däremellan får jag självklart jobba en del själv med att utforma CV, hitta jobb jag kan tänka mig, osv. Jag behöver verkligen någon utomstående som jag kan bolla tankar med, som pushar mig att komma ut på arbetsmarknaden. Hoppas att detta leder till något bra!

tisdag 6 september 2011

Hur väl märktes det att jag bytte shorts?

Kom på en sak som hände första gången jag träffade delar av tjejens familj. Tack och lov var vi hemma hos henne, annars hade det blivit värre. Vi satt och drack kaffe, och för att jag ville ha något i händerna hela tiden höll jag i kaffemuggen med båda händerna, och lät muggen vila mot mitt ben. Då slapp jag fundera över vad jag skulle göra av händerna. Men.. efter ett tag märkte jag att det var en fin ring av kaffe på shortsbenet. Det var ju typiskt. Pinsamt om hennes familj skulle märka det. Jag försökte under dölja det så gott jag kunde genom att hålla händerna över, eller lägga andra benet över. Men sen tänkte jag på att när de går kommer jag resa mig upp för att säga hejdå, och då kommer de märka fläcken. Därför valde jag att helt plötsligt smita iväg en stund för att byta om till ett nytt par shorts samtidigt som jag pudrade näsan, som feminina killar som jag kan skylla på.

Jag var helt säker på att de skulle märka att jag bytt shorts eftersom jag innan haft ljusa och nu hade på mig svarta. Men ingen sa något så jag vet inte, och om jag inte minns fel så hade inte ens tjejen tänkt på det. Jag kände mig ovanligt dum och larvig, men så fick det vara!

Jo men det gick ju ändå till slut

Bröllopet var fint. Blev nästan tårögd av att se det vackra brudparet - så härligt att se en gammal vän gifta sig. Sen under själva middagen/festen hade jag svårt att koppla av. Jag visste att jag skulle leda alla gäster i en sång med gitarren och hjälpa till att spela på en annan, men jag visste inte riktigt när. Pulsen var hög och jag hade ofta svårt att fokusera på vad folk runt omkring sa. Ett tag var jag tvungen att lägga ner besticken på tallriken för jag darrade så mycket på händerna att jag inte kunde äta. Hur som, det gick helt okej att spela, något enstaka stort fel men jag vet inte om någon mer än de andra musikerna märkte det.

Men självklart var jag tvungen att ställa upp på fler saker. Någon fick för sig att brudparet skulle tävla i vem som snabbast kan blåsa upp en ballong så att den spräcks. De nygifta skulle ha ögonbindel på sig, och sen skulle andra i festen tävla mot dem. Jag försökte undvika ögonkontakt så gott jag kunde, och vände mig halvt om för att visa att jag inte var intresserad, men han som anordnade tävlingen fick ändå för sig att jag skulle vara med. Hmm, hur gärna vill jag stå framför ~50 personer och blåsa upp en ballong? Dessutom har jag i många många år haft svårt för att blåsa upp ballonger mycket då jag är rädd för att de ska sprängas i ansiktet på mig. Och nu ska jag vara med på en tävling som går ut på just detta, samtidigt som en massa människor tittar på mig? Det var lagom skoj. Hur som tog jag i allt jag kunde, men ballongen sprack inte. Kändes inte allt för kul.. men det var snabbt glömt.

fredag 2 september 2011

Tager du denna påg..?

Bilen är nästan färdigpackad. Nervositeten stiger ju längre tiden går. Imorgon är det dags att gå på bröllop. Första gången på många många år så det ska bli spännande, kul och jobbigt. Kommer nog träffa flera jag känner som jag inte har sett på ett tag. Även där är det blandade känslor. Sen på själva bröllopsfesten är det meningen att jag ska vara med och spela på ett par sånger. Vet inte om det är den biten eller själva festen när man måste vara social och prata med andra som jag är mest nervös inför. Men men, det kommer nog gå bra.

Har dessutom hört att en av de två som är toastmasters tidigare har haft problem med social fobi, så där har vi en förebild. ;-)

Första, andra och tredje intrycket..

Nu har jag träffat de flesta av tjejens familj några gånger. Det är inte nådigt vad nervös jag var första gången. Men det är väl bara naturligt? Vad ska man prata om? Hur mycket plats ska jag ta? Det gäller verkligen att ha bra hållning, ett fast (men inte för hårt) grepp när man tar i hand. Det svåra är när familjen börjar prata om sin skolgång, lärare, och andra händelser som jag inte alls är insatt i. Då känner jag mig ovanligt osocial och tråkig som inte har något att komma med. Men jag kan inte känna till lärarna som alla haft så det är väl inte så konstigt egentligen.

Tack och lov träffade jag föräldrar och syskon första gången hemma hos tjejen. Det hade varit värre att åka hem till dem. Träffa nytt folk på en ny plats är inte det roligaste jag vet. Det jobbigaste var fortfarande när de skulle gå igen. Ska jag resa mig upp och ta i hand? Vad ska jag säga till dem? Känns alltid som om det blir fel. Hur som så verkar jag ändå ha gjort ett okej första intryck på dem. Det är jag glad för!

måndag 15 augusti 2011

Dramat börjar närma sig sitt slut

Nu har jag varit extremt dålig på att uppdatera. Det beror främst på att jag vill spendera så mycket tid som möjligt med tjejen. Men visst skulle jag kunna skriva ett inlägg lite oftare än jag har gjort senaste tiden.

Senaste inlägget var rätt långt, men nu har jag i alla fall tagit tag i det hela. Flicka pratade lite med mig efter en spelning vi hade för ett tag sedan, och sa att det kändes som om jag hade en fasad uppe när jag pratade med henne. Att jag distanserade mig. Jag sa att jag själv kände så, och att jag hade den fasaden uppe precis då, och varje gång jag pratade med henne. Hon blev ledsen, undrade vad hon kunde göra, att hon skulle ta ner månen för mig osv. Jag sa då att en anledning var att hon inte hade berättat allt som hänt mellan henne och tvillingbror för sin (nu f.d.) man. Eftersom att han och jag är vänner (min närmsta killkompis) så känns det som om jag ljuger för honom genom att inte berätta det jag vet. Då sa hon att om det skulle fixa hennes och min vänskap skulle hon  berätta, men annars ville hon inte göra det. Jag sa att det nog inte skulle göra det för det finns annat också.

Hur som, dagen efter berättade hon faktiskt för sin f.d. man. Inte helt utförligt och det var hennes version (som jag nog skulle säga är aningens förfinad och ska få henne att framstå som offer i ett drama där hon varit otrogen med 10 år yngre killar). Jag tyckte hur som helst det var skönt att han fick reda på det som hänt mellan dem. Men skulle det lösa allt mellan mig och henne? Nej, inte direkt.

Så, jag började komponera ett mail till henne. Kortfattat skrev jag att det inte någonsin kan bli likadant mellan henne och mig som det en gång varit. Att jag inte kan vara vän med henne, eller ha spelningar med endast henne längre. Däremot hoppas jag att vi båda kan fortsätta spela tillsammans i band, men det beror på hur stämningen är mellan oss. Varför kan jag inte vara vän med henne längre? Jo, för att hon faktiskt har svikit förtroenden. Saker jag berättat för henne i förtroende (och dessutom sagt att hon inte får berätta vidare till någon, speciellt inte till tvillingbror) har tvillingbror känt till. Jag tycker att hon behandlat mig och sin f.d. man dåligt. Varit oärlig. Inte menat saker hon sagt. Så jag kommer inte kunna lita på henne.

Det dröjde någon timma efter att jag skickat mailet till att jag började få sms. Och från vem? Från hennes f.d. man som nu var besviken på mig. Han tyckte jag kunde ge henne en chans att förklara sig, men med tanke på att hon har ljugit för mig och betett sig illa så skulle jag bara se hennes förklaringar som bortförklaringar. Tror vi skickade mellan 50-100 sms till varandra under loppet av 4 timmar. Det sved kan jag tala om. Sen dess har vi inte hörts av så jag vet inte alls hur han mår eller känner. Riktigt surt, med tanke på att det är min bästa killkompis. Det är väl något jag måste ta tag i snart, men det tar emot, för jag är så rädd att han är förbannad på mig. Svaret jag fick från flicka var väldigt kort och vi har heller inte hörts sen dess.

Det som hennes f.d. man (som jag tidigare kallat make) också sagt är att det både är bra och dåligt att prata med mig om det hela. Det är bra eftersom jag är insatt i allt, man behöver inte uppdatera mig på vad som har hänt. Det som är synd är att jag sitter mitt i smeten, eller vad man ska säga. Jag är vän med alla inblandade (fast inte längre med flicka). Jag har hört makes version av allt som hänt, och jag har också hört pojkes, tvillingbrors och flickas version. Som för övrigt skiljer sig en del från varandra. Livet är bra intressant ibland. ;-)

Det var senaste nytt från detta dramat. Jag får vara bättre på att uppdatera framöver så jag även hinner skriva om "jobbiga situationer" med tanke på fobin.

söndag 17 juli 2011

Kan hon förvänta sig att jag ska stötta henne nu?

Okej. För att sammanfatta tidigare inlägg. Flicka har varit otrogen med pojke och tvillingbror mot make. Make vet sedan tidigare om att flicka och pojke haft sex. Men han vet ingenting om att hon har kysst tvillingbror. Flicka var min närmsta vän under hösten och vintern. Make är min närmsta killkompis. Idag litar jag inte på flicka då hon har svikit mig och ljugit ett par gånger.

Jag träffade tvillingbror för ett tag sedan. Han berättade då att flicka har berättat flera saker för honom som jag har berättat för henne i förtroende, och specifikt sagt "du får verkligen inte berätta någonting för tvillingbror!", och hon har lovat att de två aldrig pratar om mig.

Här kommer en sms-konversation mellan mig och flicka. Jag skriver hennes i kursiv stil och mina svar inom "citationstecken".

Hej min vän! Har haft lite svårt för att prata med dig om en sak som tyngt mig. Och nästan dödat mig till slut. Iallafall själsligt. Ibland vill inte jag heller leva längre. Och idag kom droppen! Vill bara berätta att precis nyss för några minuter sedan tog allt slut med tvillingbror. Han har kränkt mig längs med fotknölarna. Har kallat mig stalker och desperat bara för att jag hört av mig ibland och brytt mig om honom. På riktigt brytt mig. X har pratat med honom nu. Allt är över. Jag vill aldrig mer ha kontakt med honom. Ikväll ska jag ta bort honom från Facebook och överallt. Han har gett mig dubbla budskap i ett år. Nu orkar jag aldrig mer vara ledsen för hans eller pojkes skull. Men just idag har brutit ihop. Kan inte äta. Är helt apatisk. Det jag vill be dig om är att fortsätta vara min vän. Fortsätta stå ut med mina brister. Jag behöver dig så mycket. Vet inte ens hur jag ska överleva dagen! Bara så du vet: tvillingbror är inte nåt bättre än pojke när han fått vad han vill ha (han har också velat ha sex med mig när det passat honom, men bromsat). Han har hjärntvättat mig fullständigt, han har utnyttjat mig och är det värsta svinet jag någonsing mött. Och de två ihop förstörde mitt äktenskap, fast ingen av dem har nånsin gjort nåt fel... Ska aldrig ALDRIG mer nånsin har något med dem att göra! Vill ALDRIG mer se honom. Snälla, kan du finnas kvar för mig trots allt som hänt! Många ledsna kramar. 


"Hej! Oj du.. snacka om tungt - det är alldeles för mycket runt dig just nu =/ Försök fokusera på saker i livet som faktiskt är bra istället för att lägga energi på saker och personer som får dig att må dåligt. 'När du inte får frid fast du borde ha tid, att vila och vårda ett sår..' Ta hand om dig du så ses vi imorgon! Kram på dig"

Tack älskade vän. Du är min ängel. Vet inte vad jag ska ta mig till. Går under nästan. Men jag måste vidare nu...  tvillingbror ska inte få förstöra mer.

Nu är han borta ur mitt liv och på Facebook.gå gärna in och stötta mig där. Det här är det svåraste jag gjort så långt jag kan minnas.


"Det var verkligen starkt gjort i så fall måste jag säga - hoppas du mår bättre snart!"

Tack. Det är jobbigt! Han är helt borta överallt nu. Ovant. Skitjobbigt eftersom han förmodligen är skitarg på mig nu och jag är så van att reda ut hela tiden, alltid ta tillbaka honom. Varje gång!


"Det måste ha hänrt något stort eftersom du faktiskt har tagit bort honom från fb. Nu är det viktigt att du fokuserar på roliga upplyftande saker. Ta han om dig!


Hoppas du också kan bryta med pojke och tvillingbror nu. De har gjort oss alla så illa så länge!


Jag har inte kunnat fokusera. Är hemskt ledsen men den här dagen har varit gräslig. Tvillingbror har kränkt mig fruktansvärt och använt så nedvärderande ordalag om mig som ingen människa någonsin ska behöva höra. Vi ska aldrig mer ses. Han har varit precis lika elak som pojke förra året. Utnyttjat mig och sedan slängt mig. Sagt att han vill vara med mig och sedan kastat bort mig som sopor. Sagt ja sen nej sen ja sen nej. Otroligt många gånger. Jag ber dig. Snälla ta inte tillbaka honom du heller som vän om du inte väldigt gärna vill och känner dig stark att vara vän med honom. Han säger inte fina saker om dig heller, men kommer nog försöka återuppta er vänskapskontakt nu när han och jag brutit. Kommer säkert vilja träffa dig och "ta poäng". Men du gör som du vill. Tycker så mycket om dig. Kan berätta mer när vi ses! Kramar


X kom hit ikväll igen. Hon har en gåva som hon inte tycker om, men hon känner när folk är onda. Hon kände det första gången hon hälsade på tvillingbror. Utan att veta nåt. Sen har hon försökt hjälpa mig bort från honom i tre månader. Hon har kunnat känna hur mkt han kommer såra mig, att han är elak mot mig. Till slut lyckades hon locka fram den sidan hos honom fast hon så gärna ville att det inte skulle vara så eftersom hon vet hur mycket jag har känt för honom. Ska berätta allt som sagt. Men X är som en ängel. Det fanns en mening att jag lärde känna henne precis då tvillingbror "misshandlat" mig och hade hånglat första gången i april. Glöm aldrig mina exempel älskade vän. Jag vill inte att han gör dig mer illa nu också. Han är inte ärlig och god som jag så innerligt önsat. Jag trodde att jag skulle kunna älska tvillingbror.. till slut fanns det ingen flicka kvar, bara en skugga av mig. Sakta sakta ska jag ta mig upp till ytan nu och se om jag kan kippa efter luft och andas! Vi hörs imorgon igen. Tack för att du aldrig övergivit mig! 


---------------

Under den tid hon och tvillingbror var vänner sa hon alltid att tvillingbror talade gott om mig, tyckte om mig, brydde sig om mig, ville träffas osv. Nu säger hon att han har snackat skit om mig och förmodligen kommer försöka "sno" mig från henne. När ljög hon? Dessutom tycker jag att hon skjuter mig ifrån sig själv rätt bra. Hon verkar vilja sno mig från honom. Jag har känt henne i ett år, jag har känt honom i 17 år.

Dagen efter alla sms frågade jag henne hur mycket hon faktiskt har berättat för make - sin (nu f.d.) man. Hon har berättat att tvillingbror "misshandlat" henne så hon fått blåmärken, att han betett sig som ett svin osv. Men inte att de kysst varandra, hånglat, varit nära att haft sex, att hon älskar tvillingbror. Varför? Jo, nu när det sket sig med tvillingbror vill hon säkert bygga upp sin relation till sin f.d. man igen för att kanske få det att funka mellan dem igen. Nu är det ju så att han är min närmsta killkompis. Och där säger mitt samvete stopp. Han måste veta sanningen. Han litar ju på hennes version men hon är inte ärlig mot honom utan förfinar allt för att sätta sig själv i ljus dager. Men hon är ingen ängel. Så jag måste, tyvärr, berätta för honom vad som har hänt mellan tvillingbror och flicka. Alternativt tvinga flicka att själv berätta det. Får se hur jag gör. Det kan dröja upp till en månad innan det är gjort. Det jobbiga är de spelningar flicka och jag har framför oss. Kommer kanske få ställa in en hel del om det blir känslig stämning mellan oss två efter att jag har berättat hur hon betett sig.

Vad är rätt och vad är fel? Kan hon förvänta sig att jag ska stötta henne nu?

Snart en månad

Det går väldigt lång tid mellan mina uppdateringar nu. Men det har sin självklara förklaring. Snart firar jag och tjejen en månad. Vad snabbt tiden går!

Utöver det händer det gamla vanliga; drama, drama och drama. Skillnaden är nu att jag inte bryr mig lika mycket utan kan skratta åt det. Har fått ett flertal sms från min f.d närmsta vän jag skrivit om flera gånger tidigare, som jag kallar för flicka. Ska fundera på om jag ska dela de sms jag fick för några dagar sedan. Oj oj vad jag garvade. Det är lite skrattretande allt hon håller på med tycker jag. Men sinnersjukt.

tisdag 28 juni 2011

Hur kan ni servera något så äckligt?

För någon dag sen åkte jag, tillsammans med en vän, för att köpa glass. Jag valde en mjukglass med vitchokladtopping på, för det lät gott. När jag sen högg in i glassen tyckte jag att vitchokladsåsen smakade konstigt. Min vän höll med och trodde den var gammal, så hon ville att jag skulle gå och klaga. Äh, det värsta som kan hända är att jag blir sjuk sa jag. Hellre det än att gå tillbaka för att klaga. Men hon tyckte ändå jag skulle göra det. Så, efter en stund bestämde jag mig för att traska tillbaka till affären (vi satt 20 meter därifrån).

När jag kom dit stod det en i kön framför mig och blev betjänad. Men i kassan stod det två personer, så den andra tittade ut mot mig och frågade "Hur kan jag hjälpa dig?". Då blev det jobbigt.. skulle jag förklara för henne att jag har svårt för min topping så att fler hör det? Lika bra att köra på tänkte jag, och sa att jag tycker att såsen smakar konstigt. "Aha, vänta lite då" sa kassörskan, och ropade efter en annan inne i butiken. "Hej Eva, kan du komma en stund, killen här tycker att såsen smakar konstigt!". Vid det här laget hade den som stod i kön avlägsnat sig, så när Eva kom stod tre anställda och stirrade på mig och min glass. Eva sa att såsen var nyöppnad, och för att bevisa det kunde hon öppna ännu en ny. Kändes väldigt omständligt. Jag fick smaka lite av den nyöppnade och kunde konstatera att jag fortfarande tyckte den smakade lite konstigt. Nu kom en fjärde anställd (hon jag från början köpt glassen av) fram och frågade vad det var för fel. Så jag fick dra det för henne också. Så nu stod det fyra personer och stirrade på mig medan jag försökte förklara att jag tyckte att en sås, som var nyöppnad, smakade konstigt.

Eva frågade om jag tyckte den smakade syntetiskt, vilket jag höll med om. Hon sa att hon själv tycker om vit choklad i exempelvis toblerone, men har svårt för just den såsen. Jag kunde inte göra annat än att hålla med. Så det slutade med att jag fick en helt annan topping på min glass utan extra kostnad. De var dessutom väldigt trevliga och tackade mig när jag gick. Funderade på att fråga hur de kan tacka när jag bara var till besvär och krånglade, men struntade i det. Det hela slutade i alla fall bra och jag kände mig faktiskt inte alls dum efteråt!

söndag 26 juni 2011

Drömmer jag eller är det sanning?

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Kommer med stor sannolikhet gå ett tag mellan mina inlägg en stund framöver. Förra helgen gick jag ner mig totalt på grund av det jag skrev i förra inlägget. Några dagar senare fick jag höra att hon visst hade känslor för mig och var beredd att satsa på ett förhållande. Det var en mycket glad överraskning för min del, så hela veckan jag har spenderat tillsammans med henne. Första natten var jag alldeles tårögd. Hur kan någon känna så för mig? Känns overkligt. Och folk omkring mig verkar vara glada för min skull - det är också något som känns konstigt. Visst att jag kanske har ställt upp mycket för dem och brytt mig, men jag har aldrig förväntat mig att de ska bli glada för att jag har det bra. Har svårt att veta hur jag ska ta det. Det känns i alla fall bra just nu kan jag tala om. :-)

fredag 17 juni 2011

Tummen ner

Härmed är det bekräftat att jag är totalt värdelös på att läsa av signaler. Nu kom ämnet upp, och hon delar inte mina känslor. För tillfället känns det faktiskt okej, men frågan är hur jag kommer må lite senare när det börjar lägga sig? Time will tell..

onsdag 15 juni 2011

Självinsikten är okej

Vi var en liten skara på gruppterapin idag - endast två personer + ledarna. Inledningsvis skulle vi se videon där jag framförde en sång. När jag spelade den förra veckan kändes det faktiskt okej efteråt, men nu blev jag nervös. Tänk om det inte var lika bra som jag trodde då.. jag brukar alltid säga att jag har bra självinsikt, men tänk om jag inte har det! Självklart var jag väldigt spänd när vi började titta. Men det tog inte allt för lång tid innan ångesten lade sig. Det lät faktiskt helt okej. Skönt!

Nästa vecka ska ledarna ta med en kollega, och då ska vi antingen framföra något, rollspela en arbetsintervju, eller något annat där man kan tänkas träffa på en man aldrig har sett innan. Känns ju aningens oroande.

tisdag 14 juni 2011

Men jag är mjuk som snö

Lite läskigt hur snabbt humöret kan pendla. Är gladare än när jag sist skrev, men visst går det upp och ner nästan varje dag. Det är kanske inte för sent ändå. Hennes känslor har kanske inte svalnat som jag trodde.. men det känns som om hon är osäker på vad hon vill. Tråkigt nog dröjer det några dagar innan vi ses igen. Typiskt - för då blir det bara svårare för mig att våga visa vad jag faktiskt känner.

Imorgon är det gruppterapi igen, och vi ska se på det vi filmade sist - vilket i mitt fall betyder när jag spelade och sjöng en sång. Den person som jag brukar sitta bredvid och prata med är inte med imorgon. Hon brukar vanligtvis lugna mig när jag blir uppstressad. Så det känns inte alls bra. =/  Får väl se hur det går!

lördag 11 juni 2011

Varför är jag så jävla feg?

Satan. Har haft chansen. Många gånger. Tog den aldrig. Är för feg. Nu är det för sent. Det är över. Kommer aldrig igen. Allt är förlorat. "För den här gången" säger de. Men jag orkar inte vänta på en ny. Vill inte. Man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjort. Håller med. Våga chansa om tillfälle ges. Jag vågar inte, men hatar mig själv nu efteråt. Så mycket. Nu går det utför. Snabbt. Om jag bara vågade ta steget..

torsdag 9 juni 2011

Sjung av hjärtat, sjung

Gruppterapin igår var sjukt jobbig. Tuffaste gången hittills måste jag säga. Men det är väl också meningen att vi ska utmana oss mer och mer och för svårare saker hela tiden. Gårdagens övning gick ut på att vi skulle redovisa inför övriga, samtidigt som vi blev filmade, De hade önskat att jag tog med gitarren, spelade och sjöng lite för dem. Eftersom det är något jag gärna vill arbeta på ställde jag upp. Som tur var hade de planerat mötet enligt följande; först skulle vi redovisa (i mitt fall spela & sjunga) en gång inför alla, utan att bli filmade. Senare skulle vi göra precis samma sak, men filmkameran skulle vara på. Först tyckte jag bara det kändes jobbigt, men efteråt var jag lättad.

Första gången jag ställde mig framför alla andra var jag sjukligt nervös. Kunde knappt fokusera på annat än att inte falla omkull för att benen darrade så mycket. Fingrarna skakade så gitarrspelandet blev inte allt för bra. Rösten var ostadig så det blev falskt. Efteråt mådde jag skit och kunde knappt prata alls, utan satte mig bara och glodde. Andra gången jag gick upp var det lättare, så det gick faktiskt helt okej. Kunde ta i och sjunga dugligt i alla fall, och gitarrspelet var jag nöjd med. Är så tacksam för att vi inte filmade första gången, för då hade jag nog gått därifrån och börjat gråta. Nästa gång ska vi väl se det vi filmade.. det ser jag inte direkt fram emot.

söndag 5 juni 2011

Veckan kan sluta hur som helst

Jag har mycket kvar på examensarbetet och handledaren vill att jag ska vara näst intill färdig idag kl 23:59. Känns inte alls bra. Nu är jag stressad. Första gången jag faktiskt är orolig för att jag ska bli underkänd på ett arbete. Motivationen existerar inte. Har ingen energi att lägga på arbetet.

På onsdag ska jag spela och sjunga på gruppterapin, samtidigt som jag blir filmad. Hoppas verkligen att jag klarar av det. Kommer vara sjukligt nervös, men det är just därför jag måste träna på det. Men när nervositeten kommer sjunker samtidigt prestationen; både gitarrspelandet och sången blir lidande.

På torsdag ska en tjej "supa mig under bordet". Det är samma som vet att jag har känslor för henne, men hon har inte gett klara tydliga tecken på hur hon känner. Eftersom jag är sämst på att läsa av sådana signaler och för feg för att ta steget för att ta reda på hur hon känner kommer jag nog aldrig få reda på det heller. Känns fegt att göra det när jag är full också. Men hon verkar se fram emot vårt festande (ja, det är bara vi två) så hon kanske hoppas att alkoholen ska göra att jag vågar? Känns hel-dumt tycker jag, så jag kommer få extra ångest på grund av det. Ska jag behöva vara fylld av alkohol för att våga ta steget och se hur hon känner? Pinsamt. Patetiskt. Hon har sagt att jag gärna får sova över där efteråt. Är det bevis på vad hon känner, eller gör hon så bara för att hon är snäll - att jag ska slippa cykla/ta taxi hem när det är dags att sova?

Nähe, nu ska jag strax iväg och träffa min f.d. närmsta vän. Får se vad hon har att säga, om vi ens hinner prata om mer personliga saker. Har fortfarande inte hunnit prata om det mail jag skickade till henne för fyra veckor sedan eller vad det nu var.

fredag 3 juni 2011

Tala klarspråk, tack!

Varför känns det som om jag är sämst i världen på att avläsa signaler? Hon vet vad jag känner, men jag har inte en aning om hur hon känner. Självklart är jag för feg för att ta reda på det också. Men känner hon något får hon väl visa det.. tydligt! Finns det egentligen någon, med bra självinsikt, som kan påstå sig vara bra på att läsa av signaler? Tveksamt. Man kan väl aldrig vara helt säker.

Fick även sms av min f.d. närmsta vän, som jag kallar flicka i vissa inlägg. Uppenbarligen har hon helt tröttnat på tvillingbror och pojke och är nu väldigt sugen på att spela tillsammans med mig igen. Det kanske hon är.. i någon vecka. Sen kommer hon säkert börja umgås med dem båda intensivt igen. Nu verkar hon tro att hon och jag ska träffas ofta och spela tillsammans och kanske börja umgås igen. Mmm, det kommer ju verkligen hände den närmsta tiden. Visst, jag spelar gärna tillsammans med henne, för det är något av det roligaste jag vet, men där får det nog stanna de närmsta månaderna tills jag vet säkert om hon fortfarande tänker umgås med mina gamla vänner igen eller inte. Kan ju inte påstå att det är prioritering ett att bli jättegulligullvän med henne igen. Nej, det finns andra jag hellre umgås med - som faktiskt verkar vara helt ärliga. Dessutom har jag kommit dem väldigt nära nu och vi kan verkligen prata om.. allt. Det känns bra kan jag tala om.

Imorgon är det dags att åka buss igen, tillsammans med en vän. Förhoppningsvis går det okej. Gäller ju att träna regelbundet nu så det blir lättare och lättare.

torsdag 2 juni 2011

En ungdom till stan, tack

Ett stort steg för mig, men ingen annan som märker av det. Gruppterapi igår. Vi skulle träffas inne i stan och göra uppgifter där. Jag och två andra från gruppen valde att åka buss(!!) dit. Första gången på några år för min del. Det gick okej att gå till busshållplatsen - tack och lov var det ingen annan där. Förrän kort innan bussen skulle komma, då kom det tre personer till. Då viskade jag till min vän från gruppen att vi skiter i detta, vi går hem till dig istället. Vi bestämde oss till slut för att faktiskt stanna kvar och ta bussen in. Jag kände för att utmana mig rejält så jag valde att gå in först. Snacka om att jag mådde dåligt. Höll på att få panik. Betalningen gick okej, sen gick jag bak i bussen och satte mig. När bussen började åka sa jag återigen nej, det här funkar inte, vi hoppar av vid nästa station och struntar i gruppen. Men men, vi stannade kvar, och det kändes inte alls bra. Folk gick på, vissa gick förbi oss för att sätta sig längst bak. Kunde de inte sitta längre fram?

Väl inne i stan fick vi lite olika uppgifter av ledarna. Vi skulle lämna tillbaka ett plagg, sen skulle vi fråga olika folk på stan om vägen till olika platser, samt vad klockan var. Att fråga om klockan kändes väldigt dumt - vem har inte en mobiltelefon på sig idag? Hur som, det gick okej. Jag gick till och med fram till tre killar som stod och pratade, och senare två tjejer i min egen ålder som fick rota i sina handväskor efter deras mobiltelefoner. Sen skulle vi avsluta det hela med att fika - på en uteservering! Jag och en vän sa bestämt att nej, vi fikar inne, men till slut följde vi med ut. Kändes ju inte alls bra. Min aptit försvann och jag kunde knappt alls äta. Hur som, efter ett tag gick även det lättare, och vi satt och pratade lite.

När gruppen var färdig var det dags att åka buss tillbaka också. Självklart var det en mängd ungdomar vid busstationen så jag tyckte vi skulle gå någon annanstans. Hon tyckte vi skulle stanna, så jag stod kvar. Som tur var hoppade alla ungdomar på en annan buss så det var bara jag och min vän kvar vid stationen när bussen kom.  Resan tillbaka kändes faktiskt okej.. efter ett tag. Så nu borde jag väl ta tag och åka buss igen snart.. frågan är om det bli av. Cykla är ju skönare!

tisdag 31 maj 2011

Nej, jag orkar inte, nu säger jag upp kontakten med alla

Just nu är jag inne i en period när jag tänker precis så. Kroniskt utmattad. Ingen energi till att göra någonting. Nu riskerar jag att bli underkänd på examensarbetet också. Men kommer jag orka göra någonting åt det? Återstår att se. Mormor är sämre. Mer drama mellan de få vänner jag har. Känns stelt vem jag än träffar just nu.

Imorgon är det gruppterapi. Vi ska träffas inne i stan. Jag har bestämt att jag ska åka buss tillsammans med några andra från gruppen. Blir första gången jag sätter mig i en buss på.. flera år. På min tid fanns endast kontantbetalning, alternativt om man hade busskort. Nu ska det finnas fler alternativ som SMS och betalkort. Skrämmande det där. Men jag är gammalmodig så jag kör med kontanter.

måndag 30 maj 2011

Jag hissar mitt segel och väntar på glädjens vind

Igår var det meningen att jag skulle träffa min f.d. närmsta vän, även kallad flicka i vissa inlägg, för att prata om det mail jag skickade till henne för några veckor sedan. Men jag sa att jag mådde för dåligt för att orka träffas. Var nog bäst så för jag skulle inte ha ork nog att stå på mig när vi pratade om varför jag inte litar på henne längre.

I fredags försökte jag göra de restuppgifter jag har bakom mig. En heldag skulle räcka, sen skulle jag vara klar med allt. Men självklart kom jag ingen vart. Man var tvungen att ladda ner ett program från en produkthemsida, men de hade ändrat så man får inte göra det längre. Så efter ~4 timmars försök gav jag upp och nu har jag inte en aning om hur jag ska lösa problemet. Kanske får höra med handledaren, men det tar emot kan jag tala om.

Veckans uppgift är att få tillbaka den positiva känslan jag hade förra veckan och gärna hålla i den. Det blir svårt.. men inte omöjligt!

söndag 29 maj 2011

Patetisk och värdelös

Tycker de orden beskriver mig rätt bra. I alla fall hur jag känner mig just nu. Totalt jävla värdelös och jag känner nu samma som farmor "om man bara finge somna in under natten". Och allt var ju så bra fram till igår kväll. Så.. först en uppdatering på hur veckan har varit;

I torsdags var jag på konsert med en vän (samma som jag festade med sen på fredagen). Det var trevligt på vägen både till och från när vi satt och samtalade i bilen. Väl framme valde vi att sätta oss längst fram, och själva konserten var riktigt bra.

Fest på fredagen. Mycket trevligt. Vi blandade egna shots och drinkar, gott gott. Sen pratade vi en massa, och spelade lite spel. En mysig, trevlig kväll helt enkelt.

På lördagen var det spelning. Att utföra arbete när andra kan se på är något av det jag har svårast för, och här tvingades jag bära upp instrument, förstärkare, koppla i dem, se till att det fanns tillräckligt med mikrofoner etc, medan hela publiken tittade på. Det var jobbigt, men jag bestämde mig för att ta det lugnt, och sen lugnade jag ner mig efter en stund. När vi väl skulle spela kändes det rätt lätt - var knappt nervös alls. Därför gick det ovanligt bra för mig.

På eftermiddagen/kvällen träffade jag två vänner. Det var trevligt.. nästan hela tiden. Sen kom ångesten, den steg och steg tills jag flydde in på toaletten. Var genomsvett så jag fick tvätta av mig lite. Sen funderade jag på att helt enkelt åka hem, men jag stannade kvar. Värdelöst. Mådde så sjukt dåligt resten av kvällen och det håller fortfarande i sig. Det är nu jag önskar att jag hade vågat hoppa för länge sen. Men feg som jag är gör jag inte det

Varför så dålig då? Ett ämne kom upp och det sved verkligen. Detta är inte hela sanningen, men för att citera Neil Young berör man delar av det i alla fall;

"But only love
can break your heart
Try to be sure
right from the start
Yes only love
can break your heart
What if your world
should fall apart?"

torsdag 26 maj 2011

Anledningen till min oro

Känner mig orolig just nu - frågan är bara varför. Är det för att en vän och jag ska iväg på en konsert ikväll och vi kommer vara tvungna att tränga oss in bland rätt mycket folk? Eller för att jag imorgon ska iväg och festa (dock i lagom dos) tillsammans med en tjej (det är bara vi två)? Kan det bero på att jag ska spela offentligt på lördag där det beräknas komma rätt mycket folk? Beror oron på att jag på söndag ska träffa min f.d. bästa vän och hon kommer vilja prata om det mail jag skickade till henne för ett par veckor sedan? Finns det en chans att mina oroskänslor dyker upp för att jag ligger efter så mycket med skolarbetet och att jag på tisdag måste vara klar med alla kompletteringsuppgifter jag har + examensarbetet? Ska jag hinna med det får jag nog sitta några nätter, för på dagtid hinner jag inte med det jag måste komplettera. Beror känslorna på att jag vill åka iväg och hälsa på mormor, men vet att jag inte hinner förrän tidigast onsdag eftermiddag - och att det då kanske är för sent?

Svårt att avgöra egentligen. Kanske en blandning?

onsdag 25 maj 2011

Mina öron blöder

Onsdag betyder gruppterapi. I alla fall i fyra veckor till. Idag var ämnet självfokus, och då att försöka flytta fokus från sig själv till något annat. Tänker man hela tiden på alla sina symptom förvärras dem ofta. Därför skulle vi lära oss att börja fokusera på annat genom synen, hörseln och känseln. Titta på någonting och beskriva det så målande som möjligt, lägga märke till konturer, nyanser. Väggen kanske är brun, men är den ljusare på vissa ställen och mörkare på andra, och kan man se något mönster? Lyssna på ljud i och utanför rummet. Lägga fokus på ett speciellt ljud och försöka koppla bort andra. Känna hur man sitter, har man vikten mer på ena sidan än den andra? Kan man känna av strumporna man har på fötterna?

Tack och lov var det ingen filmning idag. Men däremot skulle vi se på det vi filmat sist. Eftersom jag hade börjat så tittade vi på mig först. Som vanligt satt jag med handen halvt för ögonen och höll andan När vi hade sett klart kändes det ju inte alls bra. Jag hatar min röst så mycket och vill verkligen inte utsätta andra för den. Hade svårt att prata. Därför bestämde sig ledarna att vi skulle se min del en gång till, och att jag denna gången skulle ta ner handen. Det kändes faktiskt lite bättre denna gången, men fortfarande jobbigt. De andra påstår att det inte är något fel med min röst, men förmodligen är de bara snälla. Får väl försöka lära mig acceptera den - gilla läget och inte låta det hindra mig från att prata.

måndag 23 maj 2011

Ser framåt på veckan med blandade känslor

I eftermiddag ska jag träffa en vän i stan. Vi ska gå runt i olika affärer, köpa och planera inför en drickar- pysslar- spelkväll vi ska ha någon dag i veckan. Det ska endast bli goda drinkar och shots - men på lagom nivå eftersom jag inte är intresserad av att bli helt onykter. Kommer bli en trevlig kväll!

På onsdag är det som vanligt gruppterapi, men jag ser inte fram emot att se inspelningen från förra gången. När jag pratade med en annan därifrån lät det som att jag hade det svårast när vi skulle filma. När jag ringde satt jag så att alla i gruppen var snett framför mig till höger, och ledaren med filmkameran snett framför mig till vänster. Så jag satt och stirrade rakt fram, men såg i periferin hur alla tittade på mig. Direkt efter jag var klar var jag tvungen att gå därifrån för att hinna med ett tåg. Uppenbarligen satt de andra på sina platser, så att de inte alls kände sig lika utsatta. Men men.. får väl se hur det går när vi tittar på filmen. Förmodligen kommer jag vara nära att börja gråta när jag hör min röst.

lördag 21 maj 2011

Hur kan en fråga leda till tvingad flytt och skyddad identitet?

Det kan vara lite skrattretande att fundera på de tankar som dyker upp inför en fruktad situation. Rätt ofta blir det ju lite lagom överdrivet. Här skrev jag om när jag skulle byta ett par solglasögon i en butik. Själva situationen blev aningens lugnare än förväntat. När jag funderade på hur själva händelsen skulle utspela mig såg jag mig själv nervöst gå fram till kassörskan och med darrande röst stamma fram att jag ville byta mina solglasögon. Kassörskan skulle då antingen bli arg på mig att jag ens frågade en så dum fråga när jag inte ens hade kvitto med mig, eller så skulle hon skratta åt mig. Hon kanske skulle tro att jag vilje lura dem på något sätt. När hon sedan står och gormar åt mig (antingen surt eller skrattar) så får jag uppmärksamhet från alla andra kunder i butiken. De börjar peka, viska till varandra, osv. Vad händer då? Jo, en iPhone åker upp och någon börjar filma. Några dagar senare ser man i tidningen "Veckans YouTube-klipp; Fobisk gör bort sig totalt i Kapp Ahl". Därefter kommer jag inte kunna visa mer utomhus mer utan att bli helt utskrattad. Därför kommer jag få flytta långt härifrån, byta mobilnummer, och även ta bort min Facebook för att registrera mig på nytt fast under ett annat namn och bara skicka ut vänförfrågan till mina absolut närmsta vänner.

Hände något av detta? Nej, hon svarade bara "Klart du får byta dina solglasögon!". Kommer det bli lättare nästa gång jag kommer till en liknande situation? Nästan tveksamt. Lär man sig någonsin?

onsdag 18 maj 2011

Överraskningsångest.. eller vad ska man kalla det?

Det gick väl sådär på gruppterapin idag. Kanske pratade jag på för mycket? Nu måste jag nästan höra med ledarna, blir lite orolig. Hur som helst, förra veckan hade de sagt att kameran alltid skulle vara med oss på mötena. Idag när jag gick in i rummet såg jag ingen kamera. Åh vilken lättnad! tänkte jag genast. Ledarna sa att kameran var i det andra rummet - där vi hade sett på filmen förra veckan. Kändes skönt tyckte jag, för då slipper vi bli filmade. Vid halvtid, efter fikat, sa ledarna att vi skulle gå in i andra rummet för att se det vi sett på sist. Då steg ångesten och jag började protestera. Efter mycket om och men vandrade vi snällt in dit och genomled, återigen, det vi filmat förra veckan. Jag höll på att gå under.

Efteråt sa de att vi skulle göra en övning, och att jag fick börja eftersom jag skulle hinna med ett tåg till mormor. Perfekt! sa jag och blev genast intresserad - vill ju gärna göra övningar för att bli bättre. Tog inte lång stund innan den positiva känslan försvann. För vad skulle vi göra? "Det är ju så att ni alla har svårt att tala i telefon när andra är i närheten - så denna övning går ut på precis det. En av oss ledare kommer gå till sitt kontor, sen får ni, en och en, ringa till denna samtidigt som alla andra sitter här inne och lyssnar på er. För att göra det mer verklighetstroget får ni även ta ett ärende som ni faktiskt har svårt för att ringa. Om någon har svårigheter med att ringa bankärenden, kommer ledaren att agera anställd på banken, osv. Självklart kommer ni även att filmas samtidigt som ni ringer". Där kom paniken! Prata i telefon, samtidigt som andra ser på och samtidigt som man blir filmad? Tack för den. Efter att de övertalat mig att inte springa därifrån kunde jag gå med på att genomföra uppgiften. Det jag skulle behöva öva på är att ringa och göra en intresseanmälan på lägenheter som dyker upp, men det vågade jag inte idag. Så jag använde tiden till att fråga något jag har tänkt fråga under flera veckors tid; nämligen om de även erbjuder personliga samtal vid sidan om gruppen. Det kändes faktiskt okej efteråt!

tisdag 17 maj 2011

När jag tar din hand, kan du då besvara min gest?

Imorgon bär det av igen. Ska tillbaka till mormor. De ringde och undrade om jag kunde komma dit igen. Det går före allt. Allt annat är oviktigt för mig just nu. Hoppas bara jag hinner dit innan hon tar sitt sista andetag. Vill hinna möta hennes blick och säga jag älskar dig en sista gång.

måndag 16 maj 2011

Kommer du ihåg att du var morfars medicin?

När morfar låg på sjukhuset för många år sedan kysste jag honom på pannan. Han log mot mig och sa att jag var världens bästa medicin. Det värmde. När jag träffade mormor för sista gången igår log hon och sa Kommer du ihåg att du var morfars medicin? "Ja", fick jag fram, och kysste henne på pannan. "Och jag önskar så att jag kunde vara det åt dig också". Hon samlade kraft, öppnade ögonen, såg lugnt på mig och sa Kan jag få klappa dig på kinden en sista gång? Sakta förde hon upp handen mot min kind och smekte mig sakta medan jag försökte hålla tillbaka tårarna. "Hälsa morfar från mig" viskade jag medan jag höll hennes hand.

Idag fyller du år, mormor. Du ska veta att jag älskar dig innerligt. Alla minnen vi har tillsammans kommer leva kvar i mitt hjärta. Idag hoppas jag att du får det du har längtat efter så länge; att få komma hem och träffa morfar igen!

Hälsa morfar från mig

Det var något av det sista jag sa till henne. Och hon samlade kraft för att orka öppna ögonen och se på mig, och ville klappa mig en sista gång på kinden. Hon var så lugn. Hon har väntat på detta sen han gick bort för 14 år sedan. Jag skrev en sång till morfar ~7 år efter att han gick bort. Nu funderar jag på att spela den på mormors begravning. Får se hur jag resonerar när mitt huvud inte är fullt av sorg längre.

Mitt i allt farvältagande får jag sms från min f.d. bästa vän som vill tjabba och fråga om tvillingparet hon varit otrogen med (båda tillhör mina gamla vänner och det är mycket p.g.a. dem jag lider av social fobi idag) kan vara med och musicera tillsammans med oss i sommar. Hmm, ska hon ha så bra kontakt med båda? Hon vet vad jag tycker om dem, och hon visste vad jag gjorde igår, men ändå var hon tvungen att ta upp det just då. Det slutade med att jag svarade rätt argt. Var nog första gången hon sett den sidan hos mig. Tyckte det var rätt osmakligt att ta upp en sådan sak precis då. Det kunde lika gärna ha väntat ett par dagar.

söndag 15 maj 2011

Oro bekräftad

Här skrev jag om ett mail jag skickade till min f.d. närmsta vän. Jag beskriv saker jag var besviken på och varför jag inte känner att jag kan lita på henne längre. Berättade för henne att jag var orolig att hon skulle föra saker jag sa vidare till "tvillingbror" då hon faktiskt har känslor för honom. Hon lovade dyrt och heligt att hon aldrig skulle göra det. De pratar uppenbarligen aldrig om mig. Ibland ska han ha försökt göra det men då ska hon ha sagt till honom att hon helt enkelt inte pratar om mig.

Nu fick jag precis reda på att hon har skickat ett sms till "tvillingbror" där hon skrev att jag skrivit ett mail till henne, kortfattat vad det innehöll, och att hon var "jävligt trött på allt snurr och alla som stör sig på att vi två träffas" samt något i stil med att "vi två gör precis vad vi vill och skiter i de andra!". Sen fick jag nyss ett sms av henne där hon skrev att hon fortfarande hoppas att det är lugnt mellan oss två, och att jag absolut kan lita på henne. Just ja. Ska jag gå på den igen?

lördag 14 maj 2011

Nu får ni äntligen vara tillsammans igen.. nu får du äntligen komma hem

Det är med sorg i hjärtat och gråtfärdiga ögon jag skriver detta. Det kom så plötsligt. Cancer som hade gått att operera bort om du inte var så svag. Men du är inte ledsen för det. Du ser fram emot att träffa din man igen. Under flera års tid har du sagt att du är redo. Att det vore skönt att få somna in. Men inte på våren, för den är så vacker. 

Om exakt en vecka skulle vi ha stort släktkalas för att fira din födelsedag. Imorgon ska jag besöka dig för att ta farväl. Önskar bara att det kommer gå snabbt sen. Att du slipper lida. Att slutet inte blir utdraget.

Mormor, jag älskar dig.

onsdag 11 maj 2011

Vad är värst; att redovisa eller se & höra sig själv på film?

Hade redovisning igår i skolan. Det var några som skulle redovisa innan mig så ångesten växte och växte ju längre tiden gick. När jag visste att jag var nästa person som skulle gå fram började jag läsa igenom allt jag skulle säga igen, trots att jag kunde det helt utantill när jag hade övat precis innan. Men nu kunde jag inte komma ihåg ett enda ord. Hjärtat slog hårt, snabbt, jag blev illamående och yr och kunde knappt ens läsa det som stod på pappret. Så försökte jag lyssna på vad de som stod framme och redovisade sa, men jag hade inte fokus nog. Allting bara snurrade och jag hörde verkligen inte ett ord - bara att de pratade. Fick panik och funderade på att fly därifrån för att åka hem, men stannade kvar. Efter ett tag började ångesten lägga sig något, men sen var det ju dags för mig att gå fram. Tack och lov redovisade jag tillsammans med en annan så all fokus var inte på mig hela tiden. Han började, och medan jag stod där framme försökte jag få ögonkontakt med så många som möjligt av klasskamraterna och de lärare som satt i salen. Klarar jag av att möta deras blickar verkar jag mer självsäker, och då går det även lättare. Så när jag väl skulle börja prata kändes det ändå okej. Visst att jag svettades, hade hjärtklappning och lite annat, men jag kom faktiskt inte av mig, och tror inte att jag darrade på rösten speciellt mycket. Efter att redovisningen var klar skulle handledare och andra ställa frågor och kritisera det vi gjort. Kändes ju lagom skoj, men som tur var blev det inte speciellt många frågor utan främst synpunkter på saker vi borde tänka på i framtiden. Och konstruktiv kritik uppskattas.

Sen var det ju gruppterapi idag. Då filmade de medan vi gick igenom "veckans uppgift" - den situation vi skulle ha utsatt oss för tills idag. För min del var det redovisningen jag skulle berätta om; automatiska tankar, symtpom, känslor & säkerhetsbeteenden. Just då kändes det okej att bli filmad, men när de sa att vi skulle kolla på filmen slog ångesten till. Jag hatar min röst så mycket att jag nästan kan gråta när jag tänker på hur jag låter. Sen har jag svårt för mitt utseende också, men rösten är värre. Började nästan gråta när vi såg på filmen och var nära att springa ut från rummet flera gånger. Efteråt vågade jag knappt prata för att jag inte ville utsätta de andra för en sån horribel upplevelse som det faktiskt är att höra min röst. Självklart fånigt då jag inte har haft större problem att prata inför dem tidigare - och min röst har ju faktiskt inte förändrats - men det tar ändå emot. Även nu flera timmar efteråt får jag svår ångest bara jag tänker på det och funderar på att ta starkt lugnande för att sen lägga mig. Men jag ska strax iväg för att repa, så det får vänta.

tisdag 10 maj 2011

Lugna ner dig, pöjk!

Hade svårt att somna igår. Och så vaknade jag flera gånger under natten. Just nu skakar jag, känner mig sjuk, känns som om frukosten kommer komma upp igen, kan inte fokusera mig och jag har svår yrsel. Om några timmar har jag redovisningen. Och jag har inte full koll på allt jag ska säga. Får försöka hårdplugga in allt innan, men frågan är om jag kommer komma ihåg det när jag väl står framför allt folk. Ska skriva ut allt jag ska säga och ta med in, men det känns dumt att läsa innantill. Visserligen kommer jag främst använda det som stöd när jag kommer av mig, men ändå. De kommer tycka att jag har förberett mig dåligt - vilket jag ju faktiskt har också.

Nej usch, nu måste jag öva.

måndag 9 maj 2011

Oron är överväldigande

Imorgon har jag en stor redovisning. Har knappt övat alls, vilket inte är likt mig. Blir kanske till att läsa innantill och göra världens sämsta intryck på alla som är där för att lyssna. Hade det varit en vanlig redovisning bara för klassen + en lärare hade det inte bekymrat mig allt för mycket. Men nu kommer det vara flera lärare där som har som uppgift att granska, döma, och komma med kritik. Känns betryggande.

Sen skickade jag precis iväg ett rätt tungt, men viktigt mail. Skrev om att jag och min f.d. närmsta vän pratat lite igår, och att jag berättat för henne att jag inte litar på henne längre. Just då hann vi inte prata speciellt länge, så jag skrev ett rätt långt brev som jag nu har skickat iväg till henne. Där beskrev jag saker jag var besviken på, saker jag tycker hon har skött dåligt, och varför jag inte riktigt litar på hennes ord. Nu är jag orolig för hur det kommer påverka vår fortsatta relation. Vi har en spelning om tre veckor. En annan till hösten. Och vi träffas regelbundet och musicerar tillsammans. Kommer det gå utan att stämningen är spänd? Vill ju verkligen inte förlora allt det där - eftersom det är just musiken (och främst musicerandet tillsammans med henne) som jag mår bra av och som gör mig glad. Får se när och hur hon svarar.

Varför kan du men inte jag?

Sitter i högskolebiblioteket igen. Går bättre nu än sist faktiskt, vilket är härligt! Kan bero på att jag inte sitter ensam. När han jag arbetar tillsammans med gick iväg en stund steg ångesten och jag var tvungen att försäkra mig om att ingen stirrade på mig. Det gjorde ingen. Men ändå känner jag de där stirrande, kritiska blickarna.

Tittar ut genom fönstret och ser någon som ligger utanför på en bänk. Ett tag satt hon där och åt. Hon ligger där ute där alla verkligen kan se henne, både från biblioteket och byggnaden mitt emot. Tittar man ut så ser man henne, då det inte är någon annan där. Hur klarar hon av det? Själv mår jag dåligt bara jag tänker på det. Om man ändå vore som "alla andra". Om man ändå vore fri.

söndag 8 maj 2011

Längtar så efter en varm famn.. någon som kan torka mina tårar

Varför är min mur borta? Om jag bara kunde stänga av alla känslor. Åh vad skönt det vore. Bara sluta bry sig om allt.

Träffade precis min f.d. närmsta vän och vi pratade en del. Hon sa att det kändes som om hon hade förlorat mig lite, vilket hon inte alls ville. Jag berättade att jag har svårt för att lita på henne längre. Hon blev ledsen och försökte intala mig att jag visst kan det. Men jag kände fortfarande att jag inte riktigt vågar tro på henne. Så det var rätt tråkig stämning mellan oss när jag åkte hemåt. Nu efteråt inser jag hur hårt detta faktiskt har tagit på mig. Hon var ju verkligen min närmsta vän. Hon känner mig utan och innan. Vi har haft så otroligt många fina stunder ihop. Och nu detta. Tårarna rinner och jag mår verkligen skit just nu. Kände mig dessutom taskig mot henne och nu har jag gjort henne ledsen. Om jag bara kunde vara känslolös. Vilken lättnad det hade varit.

lördag 7 maj 2011

Svettas och kan inte koncentrera mig

För ett par dagar sen tackade jag ja till en spelning. Själva spelningen kommer vara utomhus på ett torg en lokal högtidsdag så det kommer vara mycket folk i rörelse där. Just då kändes det som en bra idé men nu börjar jag bli orolig. Hur kommer det gå? Vill ju gärna få till det perfekt. Men det blir sällan felfritt när det väl gäller, vilket är frustrerande. Har lust att hålla mig i bakgrunden så jag inte syns speciellt mycket, men sen vore det bra för mig att stå långt fram på scenen och ta för mig lite. Får väl se hur jag mår just den dagen. Det är ändå tre veckor kvar..

fredag 6 maj 2011

När jag väl vågar spär de på ångesten

Det här känns inte bra. Alls. Tog mig till högskolebiblioteket idag, gick upp på övervåningen där alla studenter sitter med sina datorer, stod och gottade mig i allas fokus ett tag tills jag bestämde mig för vart jag skulle sätta mig. Valde ett hörn där ingen kan sitta bakom mig och se när jag skriver på datorn. Det tog en stund innan ångesten började lägga sig, men sen kändes det okej. Vad händer då? Jo, två arbetare bestämmer sig för att borra och sätta upp en kabel precis bakom mig. Så nu står de bakom mig, och jag har svårt att fokusera. Vill inte vända mig om för att se om de ser när jag skriver, så jag försöker se deras reflektioner i datorskärmen. Så fort jag ser att de vänder sig bort kan jag skriva. Var de tvungna att arbeta precis vid min plats precis nu? Känns så typiskt..

onsdag 4 maj 2011

Tack för idag. Det är samma tid nästa vecka, men kommer ni så besannas er värsta mardröm

Onsdagar betyder för min del gruppterapi. Ser jag alltid fram emot. Har börjat prata rätt mycket med en där och jag har tänkt höra om hon vill träffas någon dag snart. Sen får man se om jag lär känna någon annan bättre. Fler vänner är ju alltid välkommet. Dagens uppgift gick ut på att vi först blev indelade i grupper som inte skulle se likadana ut som grupperna förra veckan. Det kändes ju direkt jobbigt då jag kände mig bekväm med den jag pratat med sist. Men självklart förstår man varför de varierar grupperna. Meningen är inte att vi ska hitta en person i den lilla gruppen som vi alltid pratar med utan vi ska öva på att prata med olika personer hela tiden. Då lär man känna de andra bättre också, och kan lättare känna vilka man vill träffa på fritiden. Uppgiften gick ut på att vi skulle berätta för de andra vad vi skulle göra med 50.000:- om man fick spendera dem hur man ville. Så en  rätt lätt och lugn uppgift. Men nästa vecka blir det värre. Då sätter de igång filmkameran någon minut innan själva mötet börjar, så den får med när vi går in och sätter oss, och sen ska den vara på en stund. Efteråt ska vi se på filmen. Någon sa direkt "nästa vecka är jag sjuk". Att se och höra sig själv måste vara något av det värsta man kan bli utsatt för. Vet inte om jag kommer klara av det ändå..

Tidigare idag var jag och tittade på kläder med min lillasyster. Hon bad mig prova ett par väldigt fula shorts, vilket jag ställde upp på. När hon såg mig började hon nästan gråta av skratt, och resten av dagen skrattade hon nästan konstant för att hon tänkte på hur jag såg ut i dem. Då kom jag med en väldigt smart idé. Det vore kul att se hur mycket uppmärksamhet man får om man klär sig.. mindre snyggt. Så jag föreslog att jag skulle köpa shortsen, en hawaii-skjorta, en sombrero, för att sen gå runt på stan iklädd allt det, utan att ta bort några prislappar. När jag väl har gjort det en stund går jag för att lämna tillbaka det på öppet köp. Det vore ju minst sagt en utmaning!

Jag slits mellan den jag är och vad dom har mig till

Hur kommer man ifrån sin roll? Hur bryter man sig ur det fängelse som begränsar en i vissa situationer? Går det att bygga upp sig själv så pass mycket att man är redo att ta klivet ur? Eller behöver man yttre hjälp - någon annan som öppnar dörren och ger en hjälpande hand? Eller är det bäst att helt lämna det gamla livet bakom sig, gå vidare och inte blicka tillbaka? Bör man göra allt för att inte få återfall och falla tillbaka i gamla vanor?

Tillsammans med mina gamla vänner har jag rollen som den tysta, tillbakadragna. Har svårt att prata. Inga åsikter. Bara följer med. De andra är självsäkra, utåtriktade, sociala, skämtar gärna om mycket och gärna på bekostnad av mig - kanske inte alltid med vilje men det svider alltid lika mycket.

Med de nya jag träffar är jag mer social, kan skämta lite, vara pratsam, m.m. Jag har verkligen satsat för att vara så utåt som möjligt och jag trivs bra med det. Känns ovanligt att faktiskt ta för sig lite och prata men det är också en härlig känsla. Tänk att jag kan säga något utan att bli kritiserad, skrattad åt, dömd, förlöjligad, skämtad om.. det är jag inte van vid.

Så.. vad händer då om jag umgås med en ny vän och vi stöter ihop med någon av mina gamla vänner? Jo, direkt backar jag och går in i rollen som den tysta, tillbakadragna igen. Vad händer då? Jo, min nya vän blir intresserad av min gamla vän som är utåtriktad och rolig och vill börja umgås mer med denna. Det slutar med att jag har svårt att träffa även min nya vän, och till slut är jag tillbaka på ruta ett - utan nära vänner. Önskar så att jag kunde vara självsäker i närheten av mina gamla vänner, men det går inte. Något håller mig tillbaka. Hur undviker man återfall? Hur kommer man ifrån sin roll?

måndag 2 maj 2011

Vem vill få stämpeln som oärlig?

Förra veckan köpte jag ett par solglasögon. När jag kom hem märkte jag att de satt snett. Typiskt!, tänkte jag. Men jag bestämde mig för att gå till en optiker nån dag för att få dem justerade. Igår var jag och en vän i samma butik där jag köpt mina solglasögon och hon bad mig testa ett annat par för att se om de satt bättre, vilket de gjorde. Då undrade hon om jag hade kvittot kvar så jag kunde byta, men det låg hemma i papperskorgen. Hon tyckte att jag skulle gå till kassörskan och höra om jag kunde byta ändå, trots att jag inte hade kvitto med mig. Inte en chans sa jag. Utan kvitto kommer det inte gå, då går jag hellre till en optiker och betalar dem för att få dem fixade. Min vän tyckte ändå att jag kunde höra med dem - det skulle dessutom vara bra övning för mig. Det höll jag med om men sa att jag kunde våga fråga om vi hämtade kvittot först (2 mil hem, sen 2 mil tillbaka). Då sa hon "kom med här", sen gick hon fram till kassörskan och sa "du, vi undrar en grej", sen tittade hon mot mig. Kan ju avslöja att jag blev sjukligt nervös, men förklarade hur det låg till - att jag köpte ett par förra veckan som uppenbarligen var snea, och att det finns ett par här inne som är okej. Min vän fyllde i att vi inte hade kvittot med oss. "Inga problem - det fixar vi!" svarade kassörskan direkt, och några minuter senare stod jag med nya paret i näven. Vilken lättnadskänsla - kändes riktigt bra efteråt!

söndag 1 maj 2011

Jag försöker starkt möta din blick, men när du vänder dig om kommer tårarna

Ett av de värsta samtal jag haft. När ska dramat ta slut? Kan jag inte bara få koppla av? Bygga upp en trygg bekantskap med härliga, genuint goa & ärliga vänner?

För två inlägg sen berättade jag en historia som involverade mig och några nära till mig som jag kallade för flicka, pojke och tvillingbror. Idag lägger jag till make som då är gift med flicka. Flicka hade berättat för mig att hon varit otrogen (kysst) tvillingbror och att de två pratat om att faktiskt inleda ett riktigt förhållande, och att hon kunde tänka sig att lämna sin make för honom. Det hade slutat med att de inte skulle göra detta utan försöka vara nära vänner trots sina känslor. Flicka ska även ha pratat med make om att de borde separera. I alla fall flytta isär.

Idag åkte jag hem till make när flicka var borta. Make är för övrigt min närmsta killkompis. Han hade varit ovanligt nere två dagar, så jag antog att flicka hade berättat att hon varit otrogen med tvillingbror. Vi pratade en del, och kom självklart in på samtalsämnet "tvillingbror och flicka" och deras relation. Både jag och make har svårt för att de träffas. Make verkade delvis vara glad för att flicka och tvillingbror träffades, då tvillingbror hade hjälpt henne komma över pojke. Men det var främst i början. Sen hade deras kontakt blivit mer intensiv. Sen en massa bråk mellan dem (skrev också om det två inlägg neråt).

För två helger sen festade flicka och tvillingbror ihop. Make tyckte inte om det. När vi pratade berättade make att han dagen efter fick ett sms. Han såg direkt att det var från flicka och då började tankarna snurra; "hon skriver kanske att det hänt något under kvällen.. tänk om tvillingbror försökte kyssa henne..". Men något sånt stod det inte, så han blev lugnare. Han sa att han var orolig för att något sånt skulle hända, men hoppades att det inte skulle det. Samtidigt som han berättar där, tittar jag in i hans ögon, lyssnar, och vet att kvällen faktiskt blev värre än han trodde. Jag hade fått ett "det hände något den där kvällen"-sms av flicka, där hon förklarade att de två både myst och kysst varandra.

Så här sitter min bästa killkompis, delvis glad för att tvillingbror och flicka lärt känna varandra, men inte så glad att de umgås så intensivt, och hoppas att deras äktenskap på något sätt ska kunna fixas i framtiden, genom att de först separerar nu för att sen se vad som händer. Samtidigt vet jag att flicka är beredd att lämna honom för att vara med tvillingbror. Jag har lovat att inte berätta något. Dessutom är det hennes sak att göra det. Men det svider kan jag lova. Känns knappt som om jag är ärlig mot make, som jag nu ser som en bättre vän än flicka, som har varit min närmsta vän sen i somras. Förmodligen kommer flicka och jag få en ytlig kontakt framöver. Men hon tror väl fortfarande att jag kommer stötta henne i ur och skur. Säger jag till make du vet, flicka och tvillingbror kysste faktiskt varandra den där kvällen. Det du fruktade hände faktiskt, och mer därtill så kommer han bli helt förstörd. Vet inte om han någonsin kommer bli återställd. Men hur länge kan jag se honom i ögonen utan att börja gråta och kasta mig i hans armar? Time will tell..

lördag 30 april 2011

Min stora kärlek

Det finns en person jag känner mig helt avslappnad med, som jag älskar att umgås med och som jag skulle göra vad som helst för. Denna någon är min kära lillasyster. Blir så glad av henne. Vi var och shoppade tillsammans idag (så nu är jag fattig) och det var verkligen kul! Effektivt jobbade hon sig från hylla till hylla, plockade ut allt hon tyckte jag skulle prova, så jag behövde bara stå i provrummet och ta emot allt som hon kastade in. "Max 3 plagg" stod det på dörren, så det kändes bra att vandra in där med 10 olika plagg i famnen. I en affär hade de separerat provrum för män och kvinnor. Männens var helt upptagna, men någon var ledig på kvinnliga sidan. Vad gör jag? Inte orkar jag vänta till det blir någon ledig på grabb-sidan i alla fall! En anställd tittade lite surt på mig men sa inget. Skulle de påpeka något är det bara att, med hög röst, säga Enschuldigung? Sprechen Sie deutsch?!, sen går de därifrån. Förhoppningsvis i alla fall.

Med detta inlägg vill jag slå ett slag för småsystrar - de är värdefulla!

Ledsen, men jag kan inte stötta dig mer

Nej, nu har jag gjort det jag kan. Jag har gjort mitt. Nu är det faktiskt nog. Du får vända dig till någon annan av dina hundra goa, härliga, stöttande vänner. Förmodligen har du redan märkt av det genom mina korta sms och upphörd Facebook-aktivitet. Ser jag fram emot att träffa dig imorgon? Inte det minsta. Vi som träffas regelbundet i olika musiksammanhang. Måste jag sluta där nu trots att det är det jag älskar mest? Frågan är om jag ens kommer kunna njuta av det så länge du är där.

Tidigare har jag aldrig kunnat skriva ett sådant här inlägg på grund av att jag vill skydda personen i fråga. Nu bryr jag mig inte längre. Kommer nog bli ett längre inlägg, men jag ska försöka hålla mig så kortfattat som möjligt.

Pojke träffar flicka. Flicka är 10 år äldre, gift, barn. Pojke blir intresserad direkt. Vän till pojke påpekar att "hon är faktiskt gift". Pojke svarar med det gör mig ingenting. Pojke flirtar. Flickas äktenskap är inte 100% stabilt så hon är mottaglig. Flicka säger att hon är beredd att lämna sin man för honom. Pojke lovar himmel och rosa moln. Flicka är otrogen. Dagen efter backar pojke och säger att han inte vill längre. Flicka blir bestört, sårad, ledsen.

Flicka och jag träffar varandra och ska börja spela tillsammans. Första gången vi ses berättar hon om allt som hänt. Varför? Jo, för jag har varit vän med pojke i ~16 år, så hon vill att jag ska känna till allt om jag nu vill ta hans sida och inte träffa henne. Snällt gjort. Det hon inte vet är att jag har haft svårt för pojke under många år. Han är en av dem som gjort att min självkänsla & självförtroende är noll, och att jag lider av social fobi. Med tanke på hur han har betett sig tycker jag det blir lättare att ta avstånd från honom, vilket jag har velat göra under lång tid. Jag tröstar flicka. Spenderar mycket tid tillsammans med henne. Stöttar henne dagligen. Jag börjar sedan berätta om mig själv, mina problem, att jag inte alls trivs med mina gamla vänner, att jag vill komma ifrån dem. Att båda pojke och hans tvillingbror betett sig illa mot mig. Hon stöttar mig, peppar mig att sluta umgås med dem. Pojke och jag har ett samtal om det som hänt här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/ar-du-sa-mycket-battre-da.html

Flicka träffar tvillingbror (som jag också känt i ~16 år men haft svårt för länge. Han har påverkat mig ännu mer negativt än pojke). De blir vänner. Hon frågar mig vad jag tycker om det. Självklart säger jag att jag har svårt för det. Skrev lite om det här (och har dessutom uppdaterat inlägget en aning under "För tre månader sen"):
http://fobisk.blogspot.com/2011/04/nej-man-kan-faktiskt-inte-lita-pa-nagon.html

Det går en stund. Tvillingbror och flicka bråkar. Flicka skickar sms till mig "tvillingbror är ett svin, vi kommer nog inte ses mer!". Jag blir glad. Får hopp om att de ska sluta träffas. Då blir det även lättare för mig att sluta träffa tvillingbror, eftersom han inte umgås med min närmsta vän. Det går någon dag och jag får ett nytt sms från flicka: "tvillingbror och jag träffades igår, och nu är vi ännu närmre vänner än tidigare, åh vad go han är!". Jag blir ledsen men skriver okej, vad skönt att det löste sig för er. Det går en stund och jag får ett sms "tvillingbror har betett sig illa, så nu ligger han risigt till! Jag borde ta bort honom från Facebook för nu är jag riktigt förbannad på honom!". Jag försöker peppa henne att inte ta kontakt med honom igen. Hon peppar mig att jag inte ska behöva träffa honom mer, eftersom jag ändå har svårt för honom. Jag blir glad, får hopp igen. Det går någon dag så kommer ett nytt sms; "tvillingbror och jag hade ett jättebra samtal igår och sen en jättetrevlig kväll. Nu är vi riktigt nära vänner igen - åh så härlig han kan vara!". Jag skriver återigen åh, skönt att det inte strular för er längre!, sen går jag hem och skär mig.

De här sms:en upprepas ungefär 1-2 gånger i månaden under ett halvår. De bråkar, blir samt, blir närmre vänner än innan etc. Flicka återupptar kontakten med pojke. De sms:ar mycket. Hon vill att de ska bli bra vänner igen och träffa honom. Nu när jag nästan helt har jobbat bort honom, efter att hon har peppat mig mycket så vill hon dra in honom i våra musikprojekt. Uhm, nej tack. Efter ett tag inser flicka att hon fortfarande har känslor för honom och därför måste sluta ha den kontakten, då hon vill fixa sitt äktenskap. Flicka säger upp kontakten med pojke. Det går någon vecka, sen återupptar de kontakten, mer intensiv än innan. Det går nån vecka, sen slutar de prata igen. Sen dess har de haft kontakt då och då.

För två månader sen var flicka riktigt sur på tvillingbror. Det slutade med att båda var trötta på varandra. Flicka försökte ändå ha någon slags kontakt och skickade sms till honom för att höra om han ville träffas. Tvillingbror svarade inte. Hon blev sur, pratade med mig, klagade över hur omogen och dum han var. Att han inte var värd all energi hon lade ner på honom. Jag och tvillingbror träffades. Han klagar över hur jobbig flicka är, att hon bara tar energi och att han inte kommer svara på några av hennes meddelanden utan bara låta det rinna ut i sanden. Han säger även "när hon och jag träffades sa du att du inte tyckte om det, va?". Jag nekade inte, trots att jag aldrig sagt det till honom utan att det var flicka som berättat det för honom. Det var jag inte allt för tacksam för. Men tvillingbror sa "två flugor i en smäll då, jag slipper henne, och du blir glad för att vi inte träffas mer". Jag sa inte emot. Fyra veckor går och mitt humör går bara uppåt. Är det äntligen över?

Men nej. Flicka och tvillingbror träffas i ett sammanhang. De pratar. Dagar senare får jag sms från flicka; "tvillingbror och jag träffades igår. Vi trivs så bra ihop och han har verkligen goa, härliga sidor!" Jag svarar hoppas det inte blir mer strul mellan er nu då. Du har för mycket snurr i ditt liv ändå, och sen börjar jag deppa. Hon svarar "nu har vi varit nere i botten men repat oss, värre än det var förut kan det inte bli, så nu kommer det flyta på stadigt". Senare samma vecka ska de två festa tillsammans. Det är efter den festen jag får ett "vi måste prata"-sms, skrev kort om det här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/samlad-angest.html

Vad får man höra? Jo, tvillingbror var hårdhänt och gillar att slåss. Hon har blåmärken över hela kroppen. Efter det har de myst och även kysst varandra. Hms, otrogen med båda tvillingarna på mindre än ett år? Hon vet att hon måste sluta med den kontakten för att hon fortfarande vill satsa på sitt äktenskap. Hon ber mig peppa henne för att sluta träffa honom, och vill att jag fortfarande ska vara hennes vän, eftersom jag har betytt så mycket för henne under hennes svåraste tid etc. Jag svarar att jag kommer inte kunna vara en pelare och peppa dig denna gången, mycket på grund av själviska skäl. Jag kommer inte kunna lägga energi på att få dig att sluta träffa honom, för att sen få ett sms där du berättat hur go, härlig och underbar han är. Hon svarar med "tvillingbror är inte genuint go. Han tänker bara på sig själv och betér sig inte som en sann vän gör. Men du behöver inte peppa mig för det är jag som ska ta beslutat att sluta träffa honom".

Så, vad händer ett par dagar senare? Det vanliga sms:et "åh, tvillingbror och jag umgicks hela dagen igår. Han har verkligen så fantastiskt fina sidor. Tvillingbror hade skrivit att 'det som hänt mellan oss (kyssen och myset i soffan) var trevligt' och jag hade ju inte direkt sagt emot. Hur löser jag detta att jag vill vara med tvillingbror men fortfarande fixa till mitt äktenskap? Just nu tänker jag bara vara och hoppas på att det löser sig". Hur hade du tänkt att det ska lösa sig per automatik egentligen? Svaret fick jag idag "Tvillingbror och jag har talat ut. Även om han var lockad av idén att satsa på mig och barnen backar han. Främst på grund av att jag har varit med pojke (hans tvillingbror). Så vi är väldigt nära vänner nu istället, som vi hoppas ska gå bra trots känslorna vi har för varandra".

Tack flicka, för att du stöttar och peppar mig så att jag ska komma iväg från min gamla vänner för att själv sedan vara otrogen med halva gänget och nu vill gifta dig med två av dem. Tummen upp från mig! Sen vill du även att jag ska stötta dig nu när du är 'olyckligt kär' i tvillingbror? Hah, skulle inte tro det!

Kan man vara både realist och pessimist?

Tänk om man kunde få slippa vakna mer

Hade hoppats på att jag kunde låna föräldrarnas bil hela dagen så jag kunde ha kommit iväg för att faktiskt göra någonting kul idag. Som bäst får det bli en kort sväng någonstans ikväll, men det kommer jag inte ha lust till. Föräldrarna ska få gäster så där vill jag verkligen inte vara med. Så.. jag får väl ta min tillflykt till skolan. Känns ju lite lagom skoj att sitta där på valborg.

Sen gjorde jag det dummaste jag faktiskt kan göra. På Facebook har jag blockerat allt som min f.d. bästa vän + mina gamla vänner skriver för att slippa se alla deras gulliga, mysiga meddelanden till varandra. Dum som jag är gick jag in på deras profiler för att se om de faktiskt har skrivit något till varandra på sistone. Resultatet blev att jag nu är på sämre humör än tidigare och känner för att helt isolera mig.

Är det ens någon mening med att försöka hitta nya vänner? Känner som att det antingen tar alldeles för mycket energi utan att man kommer nånstans. Eller om man hittar en bra som man verkligen gör allt för så får man fingret 8 månader senare. "Vi två har aldrig bråkat, du har alltid ställt upp, lyssnat, stöttat mig i min värsta period och verkligen varit en klippa i ur och skur. Men den här killen, som du avskyr och fått dig att må dåligt under flera år, som jag har bråkat med många många gånger, som dessutom har slagit mig, behandlat mig som skit och hört av sig till mig när det passar honom bäst - han är en verklig vän som jag vill spendera mer tid med". Vet du vad? Då kommer du få slippa se mig igen också! Förr umgicks vi regelbundet, jag kunde komma över och vi pratade & hade kul ihop. Nu var det många månader sen. Men din nye vän, som är min gamle vän, han är hos dig någon gång i veckan. När vill du att jag ska komma över till dig? Jo, när du behöver en barnvakt några timmar. Tack så jävla mycket!


Bra start på dagen känner jag - detta har goda chanser att bli en riktigt bra dag! Ta det nu lugnt folk, och drick inte allt för mycket denna valborg - man vill ju kunna minnas det man gjort!

fredag 29 april 2011

Låt poesin flöda

Det där med dikter är bevisligen inte min grej. Men det är inget fel med att uttrycka sig på olika sätt. Lika bra att prova på för att se vilket som passar en bäst. En kombination av olika, kanske? För bearbetning av känslor brukar låtskrivande vara mest effektivt för mig. Synd bara att min inspiration har varit noll de senaste ~7 månaderna. Jag har ett flertal gånger försökt skriva något, men har aldrig blivit nöjd. Är det de perfektionistiska dragen som sätter stopp för mig? Blir resultet "okej" får det inte vara ett enda fel (måste vara perfekt), annars är det totalt värdelöst. Däremellan finns ingenting. Men där kan jag tänka mig att fler känner igen sig.

Snart dags för vad som förmodligen blir mitt sista samtal med skolkuratorn. Eftersom gruppterapin har börjat behöver jag inte den kontakten längre. Sen återstår det att se om jag kan få till en psykologkontakt då det finns mer än social fobi jag behöver arbeta på och prata om. Men det får bli ett senare problem. Vad var det nu jag lärde mig för några dagar sen.. att man gärna ska skjuta upp saker till morgondagen?

Otrohetens börda

Du ber mig vara tyst, jag får ingenting förtälja
om det du precis gjort, för då får du det svårt.
Du lovar själv förbättring, att du nu ska välja
bort dina dåliga vanor, för att satsa hårt
på det som är bra, och inte gå tillbaks
till det gamla, vara nån annan till lags.


Jag får inte berätta för en nära vän
och det går bra då du lovar att det är stopp.
Kommer jag nu kunna se honom i ögonen
och säga att det fortfarande finns hopp,
att det finns en chans för er att fungera igen?
Är det så man gör mot en sann vän?


Men vad är det jag hör?
Vad är det du gör?
Här kommer samma visa
historien upprepar sig.
Ska jag blunda eller smått börja kisa
och berätta vad jag tycker om dig?


Ska jag fortsätta tiga eller bör
jag berätta om allt som jag hör?
Du kan väl själv inte påstå
att allting ska lösa sig ändå
utan ansträngning från din sida?
Jag vill berätta, men då får många lida.


Det är verkligen inte lätt, att veta vad som är rätt..

torsdag 28 april 2011

Ältar, ältar inte.. ältar!

Ibland kan jag bli halvt galen på allt ältande. Får det någonsin ett slut? Har blivit bättre på att inte gå igenom gångna situationer i huvudet för att hitta tillfällen där jag gjort något "fel" eller "kunde ha gjort något bättre". Men idag kom det bekanta tillbaka. Var ute på en promenad och började tänka på gårdagens gruppterapi. Jag var tidigare orolig för att jag kanske hade pratat för mycket - tagit för mycket plats och inte gett något utrymme åt andra. Sen hade jag också försökt dra några impulsiva skämt för att se hur andra reagerade. Så nu funderade jag på vilka som skrattade, hur de hade skrattat, om de hade tittat "konstigt" på mig, om de hade tvekat något innan de började skratta, om de skrattade tillgjort eller om de bara sett uttråkade ut. Vid något tillfälle hade en ledare bett mig upprepa det jag sa för att hon inte hade uppfattat det. Var det för att skämtet var så dåligt att hon inte förstod att något skulle vara roligt, eller hade jag mumlat för mycket, eller kanske pratat för snabbt, otydligt eller tyst och därmed även gjort ett tråkigt, nervöst intryck.

Slutsatsen blev att alla där, inklusive ledarna, tyckte jag var jobbig som pratade för mycket och dessutom trötta på mina dåliga försök till att vara rolig. Så nu vågar jag knappt gå tillbaka dit. Men förhoppningen är att gruppterapin ska hjälpa mig, eller i alla fall ge mig verktyg jag kan använda mig av, för att komma ifrån sådana tankefällor som inte är speciellt konstruktiva.

Oooh, Fobisk svär, DÅ är han sur!

Precis så brukar (brukade) mina (f.d) vänner säga. För jag svär rätt sällan. Men man får ju försöka se någonting gott med den här händelsen. Ska inte bara fokusera på allt det dåliga - det gör ju ingen gladare! ;-)

Vad för gott kan man då får ut från mina senaste inlägg? Jo, att jag alls reagerade. Jag hade energi att bli arg, ledsen, besviken, m.m. Sen att jag kunde reagera känslomässigt är också positivt - istället för "okej, jag kan inte lita på henne mer, så kan det gå" så reagerade jag starkt. Det betyder att de antidepressiva jag tar ger effekt. Jag är inte den apatiska, energilösa person jag var för någon månad sedan. Kalas ju, då borde jag vara lycklig och glad! Eller..?

Ett rop av desperation

När jag för första gången på 7 år vågar lita på någon så mycket att jag kan erkänna att jag inte alltid är lycklig, och första gången någonsin i mitt patetiska liv känner tillit nog till någon så jag kan öppna mig helt och verkligen berätta allt om hur jag tänker och fungerar svider det när det känns som om hon nu inte bryr sig ett skit om mig och mina känslor. Hon säger att hon lyssnar men verkar inte ta något till sig. Bryr sig inte. Jag känner mig helt värdelös. "Oh, den där killen där kan vi lasta av våra bekymmer på, för att sen när vi känner oss färdiga utnyttja hans känslor för att på bästa sätt trycka ner honom i smutsen. Spelar ju ingen roll om en socialt oanpassad idiot som han mår dåligt - han är ju ändå inget värd". SATAN vad jag är på dåligt humör.

När du lyckats ta ner mig så att bara taxarna ser mig

Du leker med mina känslor som om jag har kraft nog att stå på egna ben. 
Men jag är också skör, det trodde jag att du visste. 
Du ger mig hopp och skrattar av glädje när du dragit ner mig i botten.
Men jag kan inget säga, visar jag mig svag kanske du brister.


Jag vill bara skrika, åt dig, åt allt, åt världen.
Alla känslor byggs upp, jag samlar kraft och skriker
åt mig - varför måste jag vara som jag är?

Nu orkat jag inte mer med drama och snurr inom min väldigt begränsade vänskapskrets. Det lilla förtroende jag hade för min (f.d.) närmsta vän är nu borta. Kommer jag någonsin kunna prata om personliga saker med henne igen? Mycket tveksamt. Förmodligen kommer jag bli mer introvert även när jag träffar andra nu också. Här har vi också en anledning till att jag inte dejtar. Det finns inte en jävel man kan lita på. Det är så lätt att göra som man vill med mig och mina känslor. Jag säger aldrig emot. Jag vågar inte. Är för feg. Tar emot allt, bara det finns en chans att någon tycker om mig. Men man tröttar snabbt på en sån som mig. Varför har jag ens några vänner idag? Förstår inte det. Däremot kan jag förstå att jag inte har så många vänner. Jag är inte intressant. Bara en nolla som gärna ställer upp för andra, lyssnar, bjuder på saker, en man kan lita på och prata med om personligt. Men har man inte behov av det utan vill ha roligt, då vänder man sig till andra. Förståeligt, jag har inget kul att komma med. Hatar att jag är jag.

onsdag 27 april 2011

Tag tillfället i akt

Idag var det dags för gruppterapi igen - det hade jag sett fram emot! Men jag vet inte om det hela kunde ha börjat mycket sämre än det gjorde. Jag var lite lugnare idag så jag kom dit bara 15 minuter innan. När jag går mot ingången till den psykiatriska mottagningen står det någon utanför som talar i telefon. Hon vänder sig om och tittar mot mig och då får jag panik. Den som står framför mig är en jag har känt i ~10 år, som inte har en aning om mina problem. Hon var där för att hon arbetar inom vården och skulle på ett möte som började samtidigt som min gruppterapi. Som tur var var hon upptagen med sitt telefonsamtal så jag hälsade kort och gick sedan in. När jag satt i väntrummet och väntade gick hon, tillsammans med de andra som skulle ha möte, förbi och tittade in mot mig. Kändes ju lite lagom skoj det där. Nu är hon rätt förstående så det kommer nog inte vara allt för farligt om hon undrar vad jag gjorde där. De i gruppterapin gav mig tips på förklaringar; som att jag var där som moraliskt stöd åt en vän, eller att jag var där på praktik. Men jag kan tänka mig att berätta hur det ligger till om det skulle bli aktuellt. Men det blev en chock att se henne där, hade verkligen inte förväntat mig det.

Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.

Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.

Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..

Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!

tisdag 26 april 2011

Nu är det dags för storfest!

Valborg närmar sig. Kan vara en rätt trevlig högtid tycker jag. Se på en eld för att sedan umgås hemma hos någon. Det där med att festa har aldrig varit min grej, men har vännerna sagt "följ med nu" så har jag följt med till deras fester. Och har de gett mig ett glas i handen och sagt "drick upp nu" så har jag lytt, trots att det smakat illa på grund av den stora mängd sprit. Verkar man för nykter innehåller drinkarna mindre läsk och mer sprit. Det jobbiga är att min ångest håller mig tillbaka så att jag måste komma långt över gränsen innan jag börjar slappna av. Det håller sedan ett par timmar, sen spenderas resten av tiden i en buske eller med huvudet i toan. Varför säger jag inte emot då? Feghet, helt enkelt. Faller för grupptryck (så länge det inte rör något jag absolut är emot). Dricker man inte så är man "en tråkig bög", "en barnslig hora", eller något liknande. Mår hellre dåligt av för mycket alkohol än att behöva höra all kritik hela tiden.

Tack och lov har jag helt slutat gå på de festerna. Nu hör de inte ens av sig längre - vilket jag bara är tacksam för. Men då är ju frågan; hur ska jag spendera valborg? Idag har jag bara en jag kan fråga. Vill gärna åka för att se på en eld tillsammans med henne, för att sedan laga till ett gott mål mat, göra det mysigt med levande ljus, soft musik i bakgrunden för att bara vara och umgås. Efteråt duka fram lite snacks, ta fram ett roligt sällskapsspel, för att fortsätta ha det trevligt tillsammans.

Men.. jag förväntar mig inte att hon kan. Förmodligen är hon upptagen med annat. I så fall måste jag se till att ha någonting annat för mig. Låna en kamera och gå en längre fotopromenad kanske? Om det nu inte finns någon som vill bjuda över mig? ;-)

Skjut inte upp saker till morgondagen

För två veckor sedan talade jag i telefon med min läkare. Då nämnde han att vi två skulle träffas denna veckan och att jag skulle få en kallelse. En kallelse har jag inte sett skymten av, så jag började bli orolig att den inte kommit fram och att jag därmed skulle missa min tid. Men jag tänkte att jag skulle vänta och se om den kommer idag, och gör den inte det tänkte jag ringa imorgon för att höra med dem. Sen fick jag lite tid ledigt på förmiddagen så jag ringde upp vuxenpsyk ändå för att höra med dem när jag hade min tid. De sa att det var nu idag kl 13:00 och att det var väldigt konstigt att jag inte har fått en kallelse hemskickad. Så det var en väldig tur att jag ringde dem, för annars hade jag missat min tid. Dessutom blir detta mitt sista möte med den läkaren jag träffar för han slutar snart. Blir väl lite utvärdering utöver samtalet kring mina mediciner antar jag.

Vad har jag lärt mig och fått ut av detta? Jo, att inte skjuta på saker och att det inte måste vara en hemsk upplevelse att ringa. Alltid bra med lite övning!

Vem försöker jag övertala egentligen - dig eller mig?

Det händer att jag får frågan varför jag inte dejtar, varför jag inte aktivt försöker hitta "den rätta". För en sån som mig är det inte allt för lätt att lära känna nya människor och jag träffar väldigt sällan nytt folk, men det går faktiskt att nätdejta, och det är dessutom vanligt idag. När jag får frågan brukar jag bortförklara det med att jag inte är intresserad av det just nu. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Har gott om tid på mig att träffa min stora kärlek. När jag är klar med studierna och har skaffat jobb kan jag även lägga mer fokus på att hitta min brud.

Stämmer det helt då? Nej, självklart inte. Om det är något jag kan gråta mig till sängs för så är det just detta. Vill ju ingenting hellre än att ha någon jag kan dela allt med. Dela närhet och kärlek med en annan människa, att ha någon vid min sida. Att få höra orden jag älskar dig för att även besvara dem genom en kärleksfull handling. Varför registrerar jag mig inte på dejtingsidor på nätet då? Jo, det är ingen idé. Hittar jag någon som jag sedan träffar kan det inte gå annat än fel. På ett eller annat sätt kommer det sluta i katastrof och tårar från min sida. Lika bra att slippa den besvikelse och det lidandet. Men säg att jag skulle träffa någon, vad är det då som kan gå fel?

Första intrycket
Vi träffas någonstans. Jag vandrar fram till henne, sträcker fram handen för att hälsa, tittar henne i ögonen och ska precis presentera mig. Där kommer första bedömningen. Hon kommer betrakta min hållning, mitt sätt att gå, mina rörelser och mitt utseende. Förmodligen kommer det märkas att jag inte är speciellt självsäker, vilket brukar ses som en viktig egenskap. Sen är jag inte den skönaste att se på, så där har hon nog redan bestämt sig för att vi inte kommer ses igen.

Bedömning två kommer när vi faktiskt hälsar. Jag måste ha bestämt mig för att ta ett fast grepp runt hennes hand för att inte verka för osäker, men sen får jag inte trycka för hårt heller. Därför kommer jag nog verka extra nervös. När jag sedan presenterar mig själv får hon höra min tråkiga röst och därefter endast längta tills vår dejt är slut så hon slipper höra den igen. När vi sedan pratar kommer jag säkerligen darra på rösten, verka ovanligt osäker, inte få fram mycket vettigt utan vara så tråkig, trög och ointelligent att hon knappt står ut.

Skulle vi lyckas komma förbi den delen okej och faktiskt börja fatta tycke för varandra kommer nästa motgång. Vad händer när jag tar av mig tröjan? Jo, man ser att jag inte är så smal som andra verkar tro. Jag har faktiskt mer överflödigt fett än jag vill och det är inte allt för snyggt. Både på magen och kring midjan. Dödsstöten kommer när man får se mina massiva, motbjudande lår. Skulle någon se dem skulle personen i fråga, med största sannolikhet, först kräkas för att sedan fly därifrån. Jag kan själv vara nära att både kräkas och börja gråta när jag ser dem. Borde egentligen satsa hårdare på träningen för att få bort allt överflödigt fett, men energin finns inte till.

Så därför är det bättre att jag aldrig försöker mig på dejting. Besvikelsen som skulle komma efteråt skulle vara så nedbrytande att jag inte är säker på att jag någonsin skulle återhämta mig.