Tacka och ta emot, eller stå emot?

Har aldrig riktigt trivts på fester, men har ofta följt med eftersom vännerna ligger på och vill dra med en. För att jag ska kunna bli avslappnad har jag varit tvungen att dricka stora mängder. Min ribba är egentligen lägre än de flesta av vännernas. Men även om jag druckit lika mycket som dem och de kan släppa loss ordentligt verkar jag fortfarande nykter. Ångesten är så hög att jag fortfarande inte kan koppla av och börja ha roligt, och då blir de andra sura och säger saker som "kom igen nu för fan", "sluta vara så tråkig", m.m. Ofta blir jag serverad flera glas som ska få mig att slappna av mer. Självklart vet jag att om jag dricker med så kommer det inte bli mycket sömn senare, för jag kommer må så dåligt hela natten. Men dricker jag inte kommer vännerna kritisera mig och klaga på att jag är tråkig och stel.

Det jobbigaste är att hur jag än gör så duger det inte. Förra nyår var jag på en större fest och på förfesten fick jag i mig tillräckligt för att börja bli avslappnad. På själva festen hade jag sedan hur kul som helst; jag kunde verkligen släppa loss, dansa, stå längst fram vid scenen och hoppa, sjunga högt när sångaren räckte fram mikrofonen mot mig - jag var nog en av de mest påverkade på festen.

Någon dag efteråt när jag träffade en av vännerna som varit med säger han "kul att du var med på festen, men när du väl är med förstår jag inte varför du inte dricker mycket och blir aspackad". Det sved att höra - jag hade verkligen kunnat släppa loss helt, men ändå får jag höra det.

Vid ett par tillfällen har jag varit med på förfester bara för att träffa och hålla kontakten med vännerna, men ändå hållit mig nykter för att sedan åka hem så fort de andra går ut till krogen. Det är verkligen hur jobbigt som helst att sitta med på förfesterna, så mycket ljud, så mycket skrik och stim, och ofta vill de få en att dricka, och gör man inte det är man en "tråkig bög". Lite då och då får jag fly in på toan, för att tvätta av ansiktet och stå framför spegeln och peppa mig själv genom "bara någon timma kvar, sen kan då gå hem", "så fort någon lämnar festen kan du också gå", "kom igen, stå ut nu, var positiv, försök prata med andra, och var glad trots att de är sura på att du inte dricker". När de sedan går till krogen och jag åker hem är jag helt slut, och självklart blir de besvikna och tycker jag är tråkig som inte vill vara med ute.

I höstas var jag på en mindre fest (vi var väl runt 5 personer sammanlagt). Innan jag åkte dit hade jag berättat att jag inte skulle dricka, för jag skulle upp tidigt dagen efter. Väl där var det ingen som kritiserade mig för att jag var nykter - jätteskönt! Då kunde jag faktiskt släppa loss riktigt bra; jag var med och dansade mycket, var rätt social, och hade roligt. Första festen på evigheter där jag faktiskt trivdes. Dagen efter träffade jag samma person som vid nyår påpekat att jag borde bli "aspackad" när jag väl festade. Han sa att det var synd att jag inte druckit på gårdagens fest. Då svarade jag med "jag hade kul och tyckte att jag kunde släppa loss ändå", varvid han svarar "ja, men det var synd att du inte drack".

Direkt försvann den glädje jag känt efter festen. Personligen var jag glad över att jag kunnat släppa loss trots att jag var nykter, men uppenbarligen var det inte bra nog. Idag går jag aldrig på fester - jag kommer inte kunna trivas och det verkar ändå bli fel hur jag än gör. Då tar jag hellre besvikelsen när jag säger nej än att genomlida en fest för att ofta under festens gång få höra hur tråkig jag är som inte dricker/inte dricker tillräckligt + efteråt får höra samma sak.

När det hela startade

Det är svårt att veta när sociala fobin startade. Blyg har jag varit länge, men när övergick det till att bli en fobi? När jag gick på 6-års ska vi i lekis fått i uppgift att rita ett porträtt av oss själva. Uppenbarligen vägrade jag att göra detta, och lärarna fick ta in mig i ett annat rum med en spegel för att få mig att göra uppgiften. När jag i lågstadiet spelade bordtennis blev jag ledsen och arg om någon i familjen dök upp på en tävling, och genast började jag spela dåligt. I slutet av högstadiet hade klassen, i grupper, arbetat med ett projekt under några veckor. Detta skulle sedan redovisas först för klassen, och sedan även för föräldrarna. Under en vecka var jag "sjuk" för att slippa båda redovisningarna. I två ämnen fick jag sedan betygsvarning, och i två andra sänkte jag mig till Godkänd. Det tog jag med glädje emot - hellre det än att göra bort sig inför folk!

Vad beror på blyghet, vad beror på fobi, vad kan förklaras genom att jag faktiskt "bara" var nervös för att stå inför andra? Det är ju faktiskt rätt vanligt. När jag tänker tillbaka på hur de senaste 10 åren har varit känns det bra att kunna konstatera att fobin har varit betydligt värre än den är idag. Så utan att egentligen veta om det har jag gjort framsteg. Och nu när jag vet vad jag ska jobba på och vet mer hur jag ska tänka så tror jag att fler framsteg är att vänta!

Att komma till insikt

Under flera år har jag sett mig själv som asocial och extremt blyg. Det är jag ju också. Har svårt för att prata med folk. Vad ska jag säga? Hur ska jag föra mig för att inte göra bort mig eller bli kritiserad av andra? Läraren lägger fram en öppen fråga som jag kan svaret på, men då börjar tankarna flyga runt. Är jag verkligen 100% säker på att svaret är rätt? Tycker de övriga i klassen att frågan är så enkel så jag verkar dum om jag vill svara? Kan jag säga det jag vill utan att darra på rösten eller komma av mig? Hur mycket jag än vill får jag inte fram ett ord - skräcken gör mig paralyserad.

En och en fungerar jag rätt bra med andra, så länge jag har känt personen en tid. Men i början uppfattas jag vanligen som tystlåten, blyg, tillbakadragen, och kanske osocial. Innan jag ska träffa någon brukar jag planera i någon timma vad jag kan säga, så att jag inte verkar helt socialt inkompetent. Detta är extra viktigt om jag ska träffa 2-3 personer. Träffar jag fler än så är det knappt någon idé, för då kommer jag ändå inte våga prata.

I mitten av December 2010 sökte jag information på Internet för att ta reda på vad det är för "fel" på mig. Tycker att det är så frustrerande att jag knappt kan socialisera med andra och att jag ska få hjärtklappning, huvudvärk och börja svettas så fort jag ska säga något. Så.. efter en del sökning kom jag in på en sida om social fobi, och då var det många bitar som föll på plats.

Saker jag knappt aldrig funderat på började kopplas ihop. Saker jag länge undvikit eller lärt mig hantera på olika sätt som är svåra, eller omöjliga, att göra. Buss har jag knappt åkt på 6 år. Ska jag laga mat måste jag köra ut alla ur köket. Går någon förbi mig när jag skriver slutar jag direkt och får svåra ångestkänslor. När jag handlar i affären blir det inte många varor. På jobb och i skola äter jag alltid själv. Vänner har slutat höra av sig när det är fester, eftersom jag alltid tackar nej. Att beställa mat på restauranger är en mardröm. Vid middagar eller bufféer låter jag andra ta mat först. Har svårt för att prata i telefon om det inte är med någon från närmsta familjen, vilket betyder att min vänskapskrets börjar tunnas ut.

Det var en lättnad att läsa om social fobi, och förstå att det går att få hjälp. Har precis börjat tala med en psykolog, och ska nu påbörja KBT-behandling. Hoppas verkligen att det kommer hjälpa mig så att jag börja göra mer vardagliga saker utan att känna ångest. Det gäller att gå in för det, och det har jag tänkt göra också!

Så, detta kan man väl kalla en introduktion. Blev visst lite längre än jag förväntade mig. Har i fortsättningen tänkt skriva om olika situationer som har varit jobbiga - även fast de kanske inte borde vara det. Lite så att andra kanske får mer förståelse för hur folk med social fobi fungerar.