Julafton

Det är roligt när hela familjen är samlad. Men det är också lite jobbigt vid middagarna då jag mest brukar sitta tyst, titta ner på min tallrik och låta de andra sköta samtalandet. Sist vi hade en större familjemiddag var i julas. Vanligtvis brukar jag hjälpa till med att duka fram, för att sedan snabbt sätta mig på en stol på kanten av bordet, enligt följande bild:

Då slipper jag sitta mitt emot någon, och kan enklare hålla mig utanför diskussioner. Bara hålla mig till mitt utan att känna att någon granskar mig. Men nu i julas kom jag till bordet när alla andra hade satt sig, så jag var tvungen att sitta mitt emellan mina syskon, och mitt emot en av föräldrarna (enligt bilden nedan).










Direkt kände jag hur stel jag blev, och kände att "nej, det här funkar inte, går går härifrån istället!". Sen fick jag för mig att de hade gaddat ihop sig mot mig och gjorde så med mening för att jag skulle få det jobbigt under måltiden. Efter en stund lugnade jag ner mig och satte mig ner, men hade svårt att äta. En person på vardera sida och en mitt emot - jag kände mig väldigt utsatt.

Efter måltiden var det dags för julklappsutdelning. Enligt tradition hade alla skrivit julrim (en rolig tradition enligt mig), och de som har skrivit rimmen ska även läsa upp dem högt. Varje gång det var min tur kände jag den jobbiga ångestkänslan i magen, hur svetten började rinna, hur hjärtat slog hårt och snabbt, jag fick svårt att svälja, svårt att fokusera, och kunde bara tänka på att jag inte fick staka mig, komma av mig, eller på något sätt göra bort mig. Det är inte kul att känna så även när jag pratar inför min närmsta familj, men det är svårt att kontrollera hur man reagerar. Men med tanke på de framsteg jag hittills har gjort med hjälp av KBT kommer detta förhoppningsvis vara mindre ångestfyllt nästa jul!

Bakslag

Fick väl i alla fall 4 timmars sömn i natt. Känner mig inte så farligt trött ändå. Skolarbetet går inte direkt framåt. Extremt omotiverad och helt energilös. Kan inte sluta tänka på min vän.. eller kanske före detta vän? Vi hade alltid så bra kontakt förut. Ett par sms om dagen brukade det bli för att kolla läget, höra hur den andra mår, o.s.v. Men när jag hörde med henne i början av veckan svarade hon kort, och frågade inte hur jag mådde - vilket hon alltid gör. Nu har vi inte haft kontakt på ett antal dagar, och efter att ha haft daglig kontakt sen i somras är det en stor förändring. Funderade på om jag skulle skicka något sms för att höra hur hon har det, men eftersom hon varit så kort och avvisande de senaste gångerna så avstår jag. Vill hon ha kontakt med mig får hon ta den själv - jag tänker inte pressa henne. Sen är hon aktiv på Facebook så det är inte så att hon inte har tid. Och vad gör hon på Facebook? Jo, skriver till folk om hur härlig, go, rolig och omtänksam min gamla vän är - han som jag har så svårt för. Hon och jag har ofta pratat om hur man ska hålla sig till "sunda kontakter" - folk som får en att må bra. Man ska träffa folk som ger mer energi än de tar, så man får ett bra utbyte av relationen. Kanske är det så att hon nu tycker att jag är en energitjuv? Mycket möjligt med tanke på att jag varit så nere under ett bra tag nu. I så fall kan jag förstå henne och tycker att hon gör ett klokt val som umgås mindre med mig. Men det är ledsamt med tanke på att hon är min bästa vän, och den enda som verkligen kommit mig riktigt nära, som jag har vågat öppna mig för och kunnat prata med om allt.

Dags att försöka få någonting gjort i skolan antar jag, behövde bara skriva av mig lite. Ska se om jag kan arbeta på några av mina exponeringsövningar senare också!

Ångesten växer

Kvällen var okej. Det var bra att jag kom iväg ändå. Hade trevligt och pratade i alla fall lite. Hjärtklappning, svettningar, yrsel och huvudvärk så fort jag skulle öppna munnen, men det kändes rätt bra efteråt måste jag säga.

Sen när jag kom hem fick jag veta något om min närmsta vän. Hon som känner mig utan och innan. Hon som är bra vän med en av mina gamla vänner, som jag har svårt för. När de började träffas sa hon till mig "Det kommer aldrig gå ut över vår relation. Vi två kommer inte träffas mer sällan. Jag kommer bara träffa honom dagar då du är upptagen med annat, så du behöver inte oroa dig för det". Efter ett tag försvann hennes och min "repdag" för att hon skulle träffa honom istället. Det tog ett antal veckor innan jag kunde tycka det var okej. Sedan försvann en annan dag då vi ofta träffades. Det har jag alltid tyckt är jobbigt eftersom jag då som bäst bara träffar henne en dag i veckan, och han träffar henne 2-3 gånger varje vecka.

I början av veckan skulle hon resa iväg för att komma hem igen på söndag. Så jag frågade henne om hon ville träffas något dagarna innan, men det kunde hon inte. Två av dagarna skulle hon träffa min gamla vän. De skulle ut på stan för att festa, umgås, och göra annat skoj. En av dagarna skulle hon umgås med en arbetskamrat, och den sista skulle hon bland annat träna. Hon brukar alltid träna den dagen och efteråt blir det för sent för att träffa folk säger hon. Inga glädjande nyheter men det var bara att gilla läget. Sen nu precis fick jag höra att den dagen då hon skulle träna hade hon istället (alternativt efteråt) umgåtts med min gamla vän.. igen. Önskar att hon kunde ha hört av sig till mig istället, men jag borde kanske sluta vara så självisk. Men det svider för jag älskar verkligen att umgås med henne. Så go, härlig, förstående och hon accepterar mig trots allt hon vet. Hon är även den enda jag verkligen har kunnat prata med om allt. Någonsin. Nu känns det som om jag har "förlorat" henne. Det betyder inte bara att jag har förlorat en bra vän utan även den enda, och första, jag har kunnat prata med om allt. Och det svider.

Kanske bäst att acceptera läget och inse att det där med någon slags vänskaps-/kärleksrelationer inte är för mig, om jag inte lyckas genomföra drastiska ändringar på mig själv. Vet inte när jag senast kände mig så påtagligt ensam som jag gjort hela denna veckan.

Om 6 timmar ringer klockan och jag känner mig inte det minsta trött. Ångesten är för hög och det gör så ont i bröstet. Har visserligen medicin som kan hjälpa mig, men jag väljer nog att läsa en bok en stund.

Motivationen svackar

Har knappt någon motivation alls längre. Till något. I skolan ligger jag efter. I början av veckan kunde jag inte ens ta mig dit på grund av för hög ångest, extrem huvudvärk och rejäl yrsel. Beror antagligen på de anti-depressiva jag började med i början av förra veckan. Igår och idag var jag tvungen att ta mig dit, men jag fick inte mycket gjort. Motivationen är i botten, jag har svårt att fokusera, och ingen energi. Funderar ofta på att hoppa av, men man borde försöka stå ut - är ändå klar till sommaren. Men frågan är om jag kommer klara av det jag har framför mig, samtidigt som jag ska försöka ta igen det som ligger efter? Tveksamt.

Ingen av mina få vänner har tid att träffas denna veckan. Nu orkar jag inte ta kontakt med dem längre. Det känns som om det är jag som driver all kontakt. De vill hellre träffa andra före mig. Men det kan jag ju förstå. Med andra kan de ha kul, vara mer öppna, avslappnade, skratta, laga mat tillsammans, gå på krogen tillsammans. Umgås som normalt folk. Det är krävande och inte speciellt upplyftande att umgås med mig. Lite därför jag inte vill ta kontakt med dem heller. Jag vill ju att de ska göra saker de mår bra av och träffa folk de trivs med. Men jag känner mig bara så sjukt ensam. Jag vill träffa folk, vara social, öppen, få andra att skratta och må bra. Inte bara vara den som lyssnar när folk mår dåligt.

Har noll energi till att göra något. Om någon timma ska jag iväg för att träffa några andra studenter. Meningen är att vi ska samtala om någon ämne, vilket kan vara intressant. Egentligen orkar jag inte, har ingen energi eller motivation till att gå dit alls. Orkar inte prata med folk. Men jag vet att det är viktigt för mig att komma iväg så jag får dra mig dit ändå.

Ingenting av det jag tidigare tyckte var kul gör mig glad nu. Min käraste ägodel gitarren samlar damm. Den musik jag annars älskar tål jag inte. Känner att det vore skönt om jag bara kunde isolera mig, ligga i min säng och glo, men det skulle bara göra mig ännu mer nedstämd. Men att ständigt kämpa för att träffa nya vänner, känna som att det går bra för att sedan förlora nästan alla under kort tid, tar på krafterna. Orkar inte med det längre. Känns som om jag har gjort allt jag kan. Gått in till 110% när jag träffat nytt folk för att försöka få en, eller ett par, som jag kan börja träffa mer regelbundet. Men nej. Det tär på krafterna något otroligt och nu pallar jag inte mer. Helt slut. Så ensam.

Min KBT-behandling

Har nu skapat en ny blogg som fokuserar på den KBT-behandling jag genomgår. Varje vecka får jag nya uppgifter - nya situationer att utsätta mig för. Det kommer dokumenteras i nya bloggen. Kanske blir andra med liknande problem också peppade att ändra sin situation. För det går att bli bättre!

Bloggen hittar ni här och i menyn till höger.

Isoleringen

Nu börjas det igen. Precis när det börjat kännas bra. Har starka tankar på att sluta ta kontakt med folk, sluta med de aktiviteter jag försöker fylla dagarna med och bara sitta ensam i mitt rum efter att jag har gjort dagens skoluppgifter. Energin finns inte längre. Ingen kraft, ingen ork. Den utmattning jag känner efter att ha varit bland andra är tärande. Fysisk utmattning och sjuklig huvudvärk efter att man försöker passa in, beté sig normalt och vara framåt. Jag har kämpat, försökt vara utåt, försökt träffa nytt folk, och det såg bra ut en tid, men nu kommer motgångarna och då försvinner glöden.

Sist jag kände såhär blev jag beroende av ett datorspel i fyra år. Nu är det snart ett år sedan jag slutade spela. Tiden då jag var beroende av detta datorspel umgicks jag med mina vänner som har hängt med sedan grundskolan. Enstaka kvällar kunde vara trevliga, men ofta ville de festa - och jag klarar inte av fester. Svår ångest innan jag åkte dit, svår ångest under festen, och en enorm lättnad när jag väl kom hem. Andra tillfällen kunde jag ha ångest när jag åkte till dem, svår ångest väl där, och självmordstankar när jag åkte hem, vilket även höll i sig ett antal dagar efteråt.

Från hösten 2010 har jag arbetat på att komma iväg från det gänget. När jag träffar nya vänner vill jag helt kunna glömma barndomsvännerna - de ska inte existera. Idag har jag tre vänner. En av dem har blivit väldigt bra vän med en från mitt gamla gäng. När de började träffas sa min nya vän till mig att de bara skulle träffas ibland, när jag ändå inte hade tid. Så det skulle inte påverka den relation jag och min nya vän hade. Vi skulle träffas lika mycket ändå. Idag träffas de två ofta, och jag träffar inte min nya vän lika mycket som förut. Hon har heller inget emot att följa med min gamla vän på fester, och hon pratar ofta om hur rolig och go han är. Mmm, jättekul att höra. Allt det jag vill komma bort ifrån och glömma när jag träffar mina nya vänner drar hon så mycket närmre. Snart står jag faktiskt inte ut med det längre.

Min nya vän nummer två har jag ofta träffat en gång i veckan. Vi har musicerat tillsammans och haft hur roligt som helst. Men snart ska han flytta och då kommer vi främst ha kontakt över nätet - en stor sorg.

Nummer tre träffar jag en kväll varje/varannan vecka. Vi har trevligt tillsammans så detta hoppas jag vi fortsätter med.

Så snart har jag två vänner i närheten som jag inte träffar alls ofta. En av dessa träffar jag nu mindre och mindre då hon trivs bra med en av mina gamla vänner. Att de umgås (och framför allt festar tillsammans) har jag svårt för då jag vill helt komma iväg från och glömma det livet, men när hon pratar om det så kommer det närmre.

Kan jag inte försöka träffa andra då? Jag har försökt. Under hösten har jag börjat gå på mindre träffar för studenter där jag har fått träffa andra. Direkt har jag gått in med inställningen att ingen vet hur nervös och jobbigt jag tycker det är att träffa nytt folk, så jag har varit framåt. Pratat med alla, lärt mig vad de heter, vad de studerar, vad de gillar, vad de gör på fritiden, m.m.

En av dessa började jag träffa. Efter ett tag märkte jag att hon tog mer energi än hon gav. Hon pratade mycket om sina problem (hon har haft det extremt tufft), men jag har aldrig fått utrymme att prata om det jag tycker är jobbigt. Har jag försökt har hon ofta avbrutit mig och börjat prata om sig själv istället. Nu har jag inte energi att träffa henne, men slutar jag vet jag att hon blir mer deprimerad, så jag vet inte vad jag ska göra.

En annan glad och trevlig tjej som jag pratade med ville gärna träffas. Vi skulle ha träffats innan jul om jag inte lyckades bli sjuk lagom till dess. Under jul och nyår var hon bortrest, och sen har det aldrig kommit upp igen. Och de senaste 5-6 veckorna har jag mått så dåligt och inte haft kraft nog att ta tag i det.

Via Internet kom jag i kontakt med en tjej som har riktigt svåra problem med social fobi (mina är lätta i jämförelse). Hon och jag har träffats tre gånger sen i början av januari, men nu är det 4 veckor sedan vi sågs. Flera gånger har jag försökt höra om hon vill träffas, och hon har sagt att hon vill men tiden verkar inte finnas. Men hon bjuder gärna in andra på fika hos sig. Så nu har jag ledsnat, orkar inte driva den kontakten mer. Synd, för jag trivdes bra tillsammans med henne - hon förstod verkligen vad man pratade om när man delade erfarenheter och känslor inför situationer. Hon var även duktig på att peppa mig inför att våga göra saker jag fruktade.

Nu är jag bara ledsen. Orkar inte ta kontakt med någon. För jag vet att om jag skulle få ett nej när jag frågar om någon vill träffas skulle jag bli så sjukt besviken och ledsen, och all energi skulle försvinna. Den lilla energi jag har just nu behöver jag för att laga mat och äta. Det är knappt jag orkar med skolan. Har börjat fundera på att ta upp mitt datorspelande igen. Men egentligen vill jag inte..

När nervositet övergår i ångest

Nervositet är vanligt att känna i flera situationer. Det finns även situationer som kan skapa ångest hos majoriteten av befolkningen. Hur nervös var man inte när man skulle köra upp? Eller på arbetsintervjun? Eller när man skulle löneförhandla? Man kan få symptom som att exempelvis bli spänd, känna en grov nervositetskänsla i magen (den kan till och med vara smärtsam), börja svettas, känna hur pulsen markant ökar, få huvudvärk, kanske bli yr, torr i halsen, svårt att svälja, börja skaka och darra på rösten. Självklart försöker man dölja detta så gott det går så att ingen annan ska märka det. Man vill inte att den andra ska veta hur jobbigt situationen faktiskt är för en själv. Visst förstår de att man är nervös, det är ju bara normalt, och förmodligen kommer de bara märka av det genom att höra att man darrar en aning på rösten. Det kommer tolkas som nervositet eller blyghet. Men i övrigt kommer de, med stor sannolikhet, inte märka något.

Efter ett viktigt möte, som en arbetsintervju, är det vanligt att man går igenom hur det hela gick i huvudet. "Vad sa jag nu egentligen? Vad gav jag för intryck? Kunde jag ha gjort något bättre? Märktes det hur nervös jag var? Rösten darrade ju, men såg de hur mycket jag svettades?"

Kanske drar man det även steget längre; "Så mycket jag gjorde bort mig! Nu kommer jag inte få jobbet. Det märktes tydligt hur nervös jag var, och ingenting blev rätt."

För folk med social fobi kan varje möte med andra människor vara så. Även med vänner man känt länge. Den svåra ångest vem som helst kan känna innan de ska köra upp, eller på arbetsintervju, kan man få av att gå in i ett rum där andra sitter, eller av att befinna sig i en affär. Jag kan känna den om jag går på stan och helt plötsligt märker att jag går utanför en restaurang eller ett fik med stora fönster där folk sitter och har möjlighet att titta ut för att se när jag går förbi.

Möten som arbetsintervjuer är inte ens att alternativ för många med social fobi. Bara jag tänker tanken blir jag livrädd. Till sommaren är jag klar med min utbildning och frågan är vad jag kommer göra då. Plugga vidare för att slippa "ge mig ut i livet" och även slippa ta riktigt ansvar? Tanken på det alternativet gör mig grovt nedstämd, men jag vet inte om jag vågar genomgå en arbetsintervju eller ens arbeta.

Arbete medför ansvar för även andra än mig själv. Ansvar för andra medför att jag kommer bli granskad och dömd för det jag gör. Gör jag ett gott arbete kommer omdömena vara positiva, men finns det en risk att bli negativt dömd (och det brukar man alltid bli då och då) vet jag inte om jag vågar, för det är så sjukt nedbrytande..