Trotsa instinkten

Kom nyss hem efter att ha träffat ett par studenter. Varannan vecka träffas vi för att lyssna på ett föredrag om ett ämne vi sedan samtalar om. Vi brukar vanligtvis vara runt 10 stycken, vilket för mig är en stor grupp. På seminarierna i skolan är vi 8-10 personer och då klarar jag inte av att prata om jag inte blir direkt tilltalad. Under dessa träffarna behöver man bara prata om man vill. Vanligtvis går vi laget runt så alla får berätta vad de har fått för tankar under föredraget, alternativt bara säga "pass" och låta turen gå vidare till nästa person. Idag var jag en av de sista som skulle få möjligheten att säga något, och direkt kände jag hur pulsen steg till max. Jag började också fundera på vad jag kunde säga, hur jag skulle säga det, vem jag skulle titta på när jag sa vad, vilka ord jag skulle betona, hur alla ord uttalas, vart jag kan ta pauser för att andas, hur jag ska sitta, vad jag ska göra med händerna - helst vill jag ju att det ska verka normalt och avslappnat. När det närmade sig min tur kände jag att "nej, jag pallar inte, jag säger pass istället!". Men sen vet jag att alla andra är lugna, snälla och ödmjuka, så om det är någonstans jag ska öva på att prata så är det i detta sammanhanget. Så när det blev min tur pratade jag en del, och försökte även dra ut på det eftersom man ska försöka utsätta sig för det jobbiga tillräckligt länge så ångesten hinner lägga sig. Efter en kort stund såg jag att en gäspade och såg lite uttråkad ut och då steg självklart ångesten igen. Min röst är inte behaglig och jag är tråkig att lyssna på. Sen har jag ingenting vettigt att säga. Jag tänkte direkt att hon ville att jag bara skulle vara tyst.

Hur som, jag kom över det rätt snart då hon faktiskt såg trött ut även när andra pratade. Kändes bra!

Snabba ryck

Ser ut som att det kommer bli en terapigrupp som riktar sig till folk med social fobi. Ska få besked inom en vecka och i så fall börjar det så snart som den 28 mars! Detta ser jag verkligen fram emot!

Psykologen berättade lite vad terapin kommer innebära. Vi i gruppen kommer gemensamt utsätta oss för svåra situationer - vilket självklart kan vara väldigt individuellt så vi får samtala om vilka situationer som framkallar ångest hos oss. Bland annat kommer vi gå på stan gemensamt, fika, kanske äta på någon restaurang. Sedan kommer man nog även få prata inför resten av gruppen helt oförberedd (gruppledaren säger ett ämne och så får man börja prata om det). Vi kommer även bli filmade när vi pratar inför de andra. Kommer kännas tungt men jag ser ändå fram emot detta. Så länge det är under kontrollerade former, där alla förstår hur jobbigt man tycker det är, så är det uthärdligt. Gör inte allt för mycket om man framstår som sjukligt nervös eller blir ett nervvrak för de andra kommer känna igen sig.

Hoppas verkligen det blir en grupp nu bara!

Gruppterapi

Idag ska jag till psykmottagningen för att prata om att eventuellt börja i gruppterapi som riktar sig till folk med social fobi. Detta ser jag fram emot då det är skönt att träffa andra som förstår en, som man kan dela tankar med. Då träffar jag även nya människor, och vem vet - jag kanske kan få en vän på köpet. Nu gillar jag inte att ha för höga förväntningar, lätt att bli besviken då, men ibland är hoppet allt som driver en framåt. Hoppas nu bara att intresset är tillräckligt högt så att det faktiskt blir en grupp. Men det lät positivt när jag pratade med dem på psykmottagningen för två veckor sen, och med tanke på att det bara kommer vara 5-6 personer i gruppen så borde det bli av.

Sen träffades jag en av mina vänner igår som jag repar med. Hon frågade vad jag ska göra när jag är klar med min utbildning till sommaren. Jag sa att jag antagligen fick leta jobb men helst skulle vilja vara kvar i stan. Är inte allt för sugen på att flytta, börja om på nytt och försöka träffa nytt folk. Hon påpekade att det kanske vore skönt för mig att faktiskt komma iväg, och att jag då har en naturlig anledning till att sluta träffa mina gamla vänner som jag inte trivs med. Det kunde jag hålla med om, men jag sa att jag inte är allt för bra på att lära känna nytt folk och flyttar jag så känner jag inte en enda människa och då skulle jag bli sjukligt ensam. Då svarade hon med att "det är väl där du är nu?". Tack, det värmde att höra från sin närmsta vän.

Första minuterna är avgörande

Ofta är det de inledande minuterna, när jag kommer till en social tillställning, som avgör hur min inställning och mitt humör är. Ska jag på en fest (händer numera ytterst sällan) så har jag alltid svår ångest innan. Jag vet att jag inte passar in - jag är ju inte som alla andra. Resten av gänget är sociala, utåtriktade, stimmiga, tar för sig, skriker, kallar varandra öknamn och tycker det är väldigt underhållande. Själv blir jag trött bara jag tänker på det. Besökte en gammal vän bara för att hålla uppe bekantskapen för någon månad sedan och kom dit samtidigt som en annan kompis. Han bankade på dörren hårt tills den öppnades. Då skriker han "Hej A din feta jävel!", och får till svar "Tjena B din jävla hora!". Ugh, jag kände direkt hur min energi försvann. Kvällen fortsatte ungefär likadant och jag kan inte påstå att jag har mycket gemensamt med dem längre. Synd för vi var bra vänner förr. Nu står jag knappt ut med dem.

Hur som, när jag förr var med på fester med dem hade jag som sagt (kan jag använda det uttrycket när jag skriver?) alltid svår ångest innan. Det är så mycket som kan bli fel bara i början, och sen får jag ofta svårare ångest under själva festen. Men jag gick dit för att jag har svårt att säga nej. Dessutom hade jag inga andra jag kunde träffa och jag ville inte bli helt ensam.

Det första som kan hända när jag går in är att någon kan kommentera min klädsel. Inte tillräckligt fin, eller samma skjorta jag hade sist. Eller så kan de tycka att jag är väldigt finklädd och då måste alla kommentera det. Det är visserligen inte lika jobbigt som att de nedvärderar min klädsel, men den extra uppmärksamheten är jobbig. Jag vill inte sticka ut alls, mycket skönare att bara vara en i mängden. Utöver det kan de även klaga på min frisyr. Var länge sedan jag orkade hålla på med gelé eller spray - tycker ändå det ser dumt ut hur mycket tid jag än lägger ner. Men då kan de tycka att jag "för en gångs skull borde anstränga mig".

Lagom till att jag har fått av mig skorna och jackan kan kommentarerna om mitt utseende vara överstökat, och jag kan redan känna att jag bara vill åka hem eftersom folk ändå inte verkar vilja ha mig där. Och då kommer inspektionen av min dricka. Har jag valt att ta bilen och därmed vara nykter blir ingen glad. Många gånger ska jag upp tidigt dagen efter och då vill jag ändå inte supa. Men då blir vissa sura och brukar säga "men för fan, skit i att gå upp tidigt en gång och ha kul istället". Har jag för ovanlighetens tänkt dricka måste de självklart påpeka det också; "oh wow, Fobisk ska dricka, vad har hänt?". Känns som om de pikar mig genom att dra upp att jag annars inte brukar dricka på fester. Argh - låt mig vara!

Sen kommer den jobbiga sociala biten. Om jag går in och ser lite nytt folk - vad gör jag? Det rätta vore att ta i hand, presentera sig, höra vilka de är och vem de känner som har tagit med dem hit. Men om de redan sitter och pratar vill jag ju inte gå fram för att störa utan hellre vänta tills de går för att fylla på sitt glas eller något. Samtidigt verkar jag osocial om jag inte hälsar så det känns dumt vilket som.

Nej, idag väljer jag ensamheten framför festandet. Men det tär ju också på en. Skulle vilja träffa någon som tycker om att sjunga som jag kan musicera tillsammans med - för det får mig att må bra!

Övning ger trygghet

Jag kan tycka om att laga mat och baka, speciellt då jag kan bjuda andra på det. Men är någon i samma rum blir jag handlingsförlamad och i princip paralyserad av rädsla - rädsla för att de kommer påpeka att jag gör någonting fel. Vid ett par tillfällen har jag bakat hemma hos vänner. Eftersom jag tycker det är kul har jag ställt upp, men det har känts sjukt jobbigt då de står bredvid, granskar mig och allt jag gör samtidigt som de pratar med mig. För att ångesten inte ska bli olidlig har jag alltid bakat precis samma bröd hemma dagen innan, så jag vet exakt hur jag ska göra och verkar lite mer självsäker när jag bakar hemma hos mina vänner. Känns lite dumt, men jag skulle inte klara av det annars.

Roliga aktiviteter

Är återigen inne i en tråkig period då ingenting är roligt och jag knappt orkar göra någonting. Behövde tvätta idag, men det hade jag inte energi till. Matlagning tar kraft. Sen har jag varit sjukligt rastlös idag. Kom hem från skolan mitt på dagen och har inte gjort någonting. Att sitta framför TV:n är tråkigt. Musiken inspirerar inte längre. Har inget fokus så jag kan inte läsa. Att sitta vid datorn ger mig huvudvärk. En promenad hade varit skönt, men jag har inte ork nog. Jag orkar bara ligga i sängen och vänta på att bli trött.

Önskar jag kunde träffa någon, men en av vännerna är upptagen med flytt, sen försvinner han snart. En annan har bara tid att träffas en kväll varje/varannan vecka. En tredje har inte alls tid längre. Och där slutar mitt kontaktnät. Har visserligen en till jag har träffat ett par gånger, men hon har inte varit inne på msn så jag antar att hon har varit upptagen. Vill så gärna träffa nya vänner men det verkar vara helt omöjligt. Tycker jag har lagt ner tillräckligt med energi där nu så jag är beredd att ge upp. Funderar ofta på att säga upp bekantskapen med alla, sluta med alla aktiviteter och bara isolera mig helt. Enklare så. Men sen mår man ju lite lagom bra av det också.

Nykteristen på krogen

Ofta får jag höra att man inte måste göra saker man inte vill, men ibland känns det inte som om man har mycket till val. Festande har jag undvikit under en längre period nu, och krogen har jag hållit mig borta från ännu längre. Men nu under veckan har en av de vänner jag tycker bäst om varit hemma (har inte sett honom sen juli) och igår var sista dagen han var hemma. Själv var jag borta fram till kl 22, men när jag väl kom hem hörde jag av mig och frågade vart han var - jag ville ju träffa honom en sista gång innan han åkte iväg igen. Självklart var han ute på krogen med några andra.

Så, jag tog bilen in till stan för att få träffa honom. När jag gick mot krogen såg och hörde jag hur mycket folk det var ute, och då kände jag hur paniken började komma. Dessutom var det kö för att komma in. I 10 minuter gick jag runt på stan och funderade på om jag inte skulle åka hem istället. Men jag ville så gärna träffa min vän så jag bestämde mig för att gå in ändå. Väl inne var det ju dags att försöka hitta det lilla gänget bland alla folk. Som tur var hittade jag dem rätt snart och när jag satt mig ner kunde jag börja lugna ner mig.

Det var helt klart värt det för att få träffa honom, och han blev väldigt glad över att jag kom eftersom han vet att jag tycker det är jobbigt. Alla andra blev också förvånade över att jag kom eftersom de inte har sett mig ute på.. evigheter. Jag skulle göra mycket för den killen. Sann vänskap ska man ta tillvara på.