Låt mig vara ifred!

Har en del att göra på universitetet då det är tenta- och redovisningsperiod nästa vecka, så allt bör vara färdigt tills på söndag. Som vanligt åkte jag dit på morgonen för att arbeta med de uppgifter vi har. Många andra i klassen samarbetar i större grupper och frågar varandra om hjälp, men jag brukar jobba ensam så det går inte alltid lika bra för mig. Det var tomt i salen när jag kom in så jag satte mig vid den dator jag tänkte arbeta från och satte min laptop bredvid (skönt att ha för att lyssna på musik och söka information).

Efter en stund kom det in några klasskamrater som satte sig bredvid mig. En ville låna min laptop för att sätta på ny musik och även göra lite annat och jag sa att det var lugnt. Jag tänkte att han snart skulle gå därifrån så att jag kunde fortsätta arbeta. Visserligen kunde jag jobba vidare från den dator jag satt vid, men jag har svårt för att göra det när andra sitter bredvid och kan se allt jag gör. Så under en lång tid satt jag bara och väntade på att han skulle gå därifrån så att jag kunde fortsätta med mitt. Men det gjorde han aldrig. Senare kom fler från klassen och då började alla prata med varandra och flera stod nära mig vilket blev väldigt påfrestande. Det gick inte alls att arbeta när det stod så många andra nära. Så.. jag packade ihop mitt och åkte hem istället. Kommer jag bli färdig med allt tills på söndag? Nej. Men jag har heller inte energi till att bry mig. Visst, jag kommer säkert bli underkänd, men det får jag faktiskt ta. Har ingen ork alls just nu så jag lämnar allt som har med skolan att göra just nu. Hade man kunnat arbeta hemifrån hade det varit enklare, men vi behöver utrustning från skolan så det finns inget alternativ. Ikväll är det meningen att jag ska iväg och träffa rätt mycket folk - hur ska det gå och hur ska jag orka? Känner mig lite lagom sugen, men har inte mycket till val då jag har lovat sen länge att komma.

Anteckningsblock --> laptop --> ?

Trots att jag har en bärbar dator har jag alltid föredragit att göra anteckningar på det gamla hederliga viset; med papper och penna. I klassen har det varit blandat - vissa har antecknat "för hand" medan andra har skrivit på sina datorer. Ofta har föreläsningarna spelats in och då har man inte behövt anteckna något eftersom allt ändå läggs upp på kurshemsidan (video, ljud & PowerPoint-presentation). Men på de senaste två kurserna har lärarna inte spelat in sina föreläsningar så vi har behövt anteckna igen. Det var inte populärt. Och nu på senaste två föreläsningarna har jag nästan varit ensam om att anteckna. Anteckningsevolutionen tagit ännu ett steg. När läraren ska radera det han har skrivit på tavlan (ja han skriver faktiskt på en whiteboard) så får han vänta lite medan studenterna tar fram sina iPhones för att fotografera allt han skrivit. Någon hade till och med en digitalkamera. Tjaa.. varför inte?

Tidsfördriv

Blir väldigt snabbt rastlös har jag märkt. Om runt tre timmar ska jag träffa en vän, men vad ska jag göra fram till dess? Har inte koncentration nog för att läsa, se på film eller serier. Motivation för att ägna mig åt musik finns inte. Har inget spel installerat på datorn. Hade jag haft det så hade jag kanske stått ut 10 minuter, men det är knappt. Är för slö för att ta en promenad. Blir kanske lite skolarbete ändå, trots att jag får ångest bara av att tänka på det för att jag är så omotiverad. Men det vore skönt att bli godkänd på kursen så jag borde egentligen bara rycka upp mig och ta tag i det hela. Om bara orken fanns..

Kärlekens vackra färg

Kände mig nästan stolt på seminariet idag. Läraren ställde en öppen fråga om någon haft problem med de uppgifter vi arbetat med under veckan som gått. När ingen annan sade något berättade jag om ett problem jag hade stött på. Tänk att jag kunde säga något utan att bli direkt tilltalad! Kan ha varit första gången under ett seminarie faktiskt.

Träffade även en läkare på vuxenpsykiatrin idag och vi diskuterade den effekt medicinen har på mig. Idag var det några veckor sedan tårarna rann, men istället känner jag likgiltighet mot precis allt. Studierna går dåligt, men det spelar mig ingen roll. Det får bli som det blir. Har fått höra att en av de gamla vännerna (som jag inte trivs allt för bra med) nu helt har tröttnat på mig och absolut inte kommer höra av sig längre. Det betyder även att jag kommer få ännu sämre (förmodligen obefintlig) kontakt med flera andra gamla vänner, varav vissa jag egentligen skulle vilja ha som bekanta i alla fall. Men jag orkar inte bry mig. Min närmsta vän har sagt att hon inte vill träffas lika ofta längre utan som bäst 3 timmar i veckan (istället för i snitt 2 kvällar/vecka). Jahopp. Fine with me. Har inte energi nog att bli ledsen. Nu kommer de enorma ensamhets- och tomhetskänslorna som jag så väl känner igen.

Lyckades få ett sår på knogen idag och jag kan inte sluta le. Första gången på länge jag har kunnat le och även mena det. Nu minns jag varför jag kan tycka om att skada mig själv. Tycker om att se mig själv blöda. Skrapar jag upp ett stort sår kan jag betrakta det länge. Det får även gärna värka, annars blir jag bara besviken och kan själv slå på såret. Kontrollerad smärta kan ge frid. Känslan är så skön. Att få känna något, istället för den tomhet och apati jag vanligtvis går runt med, är verkligen en härlig upplevelse. Har jag därför börjat skada mig själv kan jag ha svårt att sluta för att jag går in för det mer och mer desto mer rödfärgad jag blir. Av denna anledning har jag även tänkt att inte skada mig mer. Sist tog det runt två månader innan händerna helt slutade värka och det är det inte värt. Men ibland är abstinensen svår.

Att bjuda till

För någon månad sedan var jag på en större bjudning. Det skulle vara en trevlig kväll med mat, musik och underhållning. Efter en stund fick jag höra att en som skulle vara med i ett spex hade blivit sjuk och behövde ersättas. Min vän som satt bredvid mig vände sig mot mig och sa, med glimten i ögat, "du ska inte ta och ställa upp?". När jag hade slutat skratta åt det uppenbara skämtet svarade jag "oj oj, det vore något.. nej du, så roligt ska vi inte ha". Men jag kände hur svetten började komma, pulsen gick upp och det blev tungt att andas. Tänk om de faktiskt skulle fråga mig - då måste jag på ett bra sätt säga nej utan att göra dem allt för besvikna. Vill ju egentligen ställa upp men att stå framför 80 personer och göra något spex klarar jag inte av. Och vad händer? Självklart kommer en av arrangörerna fram till mig och ber mig följa med dem till ett annat rum. Jag försöker få dem att ta någon annan men de insisterar på att jag ska följa med, och min vän tycker det är jättekul och säger "kom igen nu, klart du ska följa med!". Motvilligt ställer jag mig upp och följer efter dem.

Precis när jag ställer mig upp känner jag hur yrseln kommer. När jag kommer in i rummet där de andra väntar säger jag direkt "Känner ni mig? Jag gillar inte att stå i centrum". De svarade att jag inte skulle vara i centrum - det skulle vara fler framme samtidigt. Sen visade ett par rörelser och meningar jag skulle memorera för att sedan framföra för alla gäster. På allvar, jag trodde nästan jag skulle svimma. Det började svartna för ögonen, jag fick svårt att andas, hjärtat slog så hårt och snabbt så jag knappt stod ut och de kan ha sett hur jag började darra. Helt paralyserad stirrade jag på dem, men försökte se någorlunda lugn ut. De frågade sen om jag kunde tänka mig att göra det de hade visat, eller om jag helst inte var med på spexet. Jag log och sa att jag helst stod över och skulle bli glad om de kunde hitta en annan. Då sa de att det var lugnt - att de skulle fråga någon annan istället.

Åh vilket lättnad det var! Kände mig visserligen bra dum då jag inte ställt upp, men det hade varit värre att stå framför alla människor. Där hade jag gjort bort mig helt. Hade nog aldrig kunnat memorera meningarna och rörelserna så jag hade bara stått där som ett fån. Då är det bättre att göra vissa få besvikna. Men ofta önskar jag att jag vågade ställa upp på sånt, för spexet var väldigt kul.