Framåt mannar!

Första intrycket är viktigt och här har jag alltid varit dålig. Med största sannolikhet har många sett mig som tillbakadragen, tystlåten, blyg, osocial, tråkig, en ensamvarg. Inte så konstigt då jag ofta kan dra mig för att hälsa på och prata med nytt folk. Men sen i höstas har jag försökt mig på en ny taktik. När jag kommer till ett nytt sammanhang och träffar nya människor är jag istället framåt. Direkt hälsar jag på andra, tar i hand, presenterar mig, och pratar lite för att få reda på vilka de är. Hela tiden skriker något inom mig att nej, du kommer göra bort dig, fumla med orden, framstå som en idiot, få blackout och inte kunna få fram ett ord och de kommer se på dig hur osäker och tråkig du faktiskt är!. Men jag försöker intala mig själv att andra inte vet hur jobbigt och svårt jag tycker det är. Har jag väl varit utåtriktad första gången jag träffar dem är det betydligt lättare att börja prata med dem nästa gång också. Och det funkar verkligen! Visst, jag kan fortfarande känna att ångestkänslorna kommer och att jag blir rädd när jag ska prata med dem nu, trots att jag har känt dem i ett halvår, men det är inte i närheten så jobbigt som i början.

Det får gärna kännas men inte smaka

Tror nästan jag kan räkna antalet gånger jag har fått näsblod på fingrarna. Det är egentligen rätt skönt att jag får det så sällan. Men häromdagen när jag borstade tänder började det rinna för fullt och vad gör jag? Jo, jag blir glad, börjar le och beundra det vackra. Jag bara älskar att se mig själv blöda. Känns lite stört att erkänna, men tjaa, jag är väl lite störd också. Tråkigt nog kunde jag inte få det att sluta rinna över munnen och jag har aldrig tyckt om smaken av blod så besviken fick jag ta och stoppa mitt näsblod.

Fick nyss en kallelse till blodcentralen dit jag ska för att donera en del. När jag började donera var det bara för att jag ville hjälpa mina medmänniskor. Idag känns det som om det halvt är för njutningens skull jag gör det. Är det normalt? Förmodligen inte, men jag brukar inte påstå att jag är normal heller. När de har fört in nålen i armvecket frågar de alltid om det känns bra, och oavsett hur det känns svarar jag ja. Det händer att det gör ont, ibland nästan outhärdligt, men det gör mig bara mer peppad och kan inte låta bli att le Ofta tycker jag att det kan jag gott ha - en sån som jag förtjänar att lida.

Tänk att jag har berättat detta för en av mina vänner, och vi är fortfarande väldigt nära. Trodde vår bekantskap nästan skulle upphöra när jag berättade hur jag faktiskt fungerar. Förstår inte hur man kan vilja vara vän med en som jag.

Blir det nu en grupp?

Igår ringde de från vuxenpsyk, men jag missade deras samtal. Hon som ringde pratade in ett meddelande och sa att hon skulle återkomma. Försökte ringa tillbaka både igår och idag men hon hade telefonsvaren på, så nu hoppas jag att hon ringer mig snart. Väntar på att få besked om hur det blir med gruppterapin. Hoppas verkligen att det blir av - och i så fall börjar vi kanske redan på onsdag. Spännande!

Middagsbjudningar

Usch, det kan verkligen vara jobbigt. För ett par månader sedan var jag på en större bjudning, skulle tro att vi var mellan 60-80 personer. Först var jag osäker på om jag ville följa med, men en vän till mig skulle dit och ville att jag skulle vara med, så jag tackade ja. Hon fick för sig att vi skulle sätta oss på kanten av ett av borden och självklart sidan närmst själva buffébordet där all mat var framdukad. Detta betyder att när alla som satt vid vårt bord skulle ta mat, så skulle jag stå längst fram i kön och ta först. Men det går ju inte. Jag vet ju att jag kommer darra på handen och få anstränga mig för att inte tappa något. Sen får jag inte ta för lång tid på mig, för då kommer någon kommentera att jag är långsam. Jag vill heller inte ta för mycket, för då kommer någon påpeka det. Tar jag för lite är det säkert någon som ska säga åt mig att ta mer. Då får jag mer uppmärksamhet och känner mig dum. Samtidigt som man är helt fokuserad på att lägga upp maten måste man kunna småprata med andra runt omkring en. Står man dessutom längst fram är det många längre bak i kön som otåligt väntar på deras tur, ser hur det går för en och tycker att man tar för långsamt.

Så.. när det var mitt bords tur att ta väntade jag ett ögonblick innan jag, rätt långsamt men ändå inte för långsamt, ställde mig upp. Samtidigt var andra snabbare och hann gå förbi mig. När jag sedan gick mot buffébordet kunde jag gå i lagom långsam fart så att fler kunde gå förbi, så att jag tillslut hamnade mer i mitten. Då hade jag gott om tid att se hur de andra gjorde och hur mycket de tog, för att sen avgöra hur jag kunde göra utan att få höra att jag gjorde något fel.

Känner jag mig dum efteråt? Visst gör jag det. Hur man än gör blir det fel och man känner sig misslyckad. Därför börjar man till slut dra sig undan, undvika situationer och isolera sig.

Du är närvarande i mitt hjärta

Ibland blir minnet av dig starkt. Igår hörde jag sången vi sjöng på din minnesstund, och jag kunde inte låta bli att fälla en tår. Vi hade så många fina stunder tillsammans. Trots din värk, som jag inte kände till, var du alltid närvarande och ställde upp på alla lekar och allt hyfs jag kunde hitta på. Jag minns dagen på sjukhuset då jag kysste dig på pannan då du sa att jag var "världens bästa medicin". Jag minns sista dagen jag såg dig då jag höll din stela hand och kände på din iskalla panna. Det var då jag insåg att det verkligen var sant och hur mycket jag faktiskt saknade dig. Så mycket jag ville ha sagt.

"Det är för sent att säga förlåt, för de stunder jag burit mig illa åt"


Morfar, jag älskar dig. Du har betytt så otroligt mycket för mig!

"Jag tror på paradisets gårdar
och att du befinner dig där just nu.
Jag tror att Gud dig vårdar
för om nån ska komma till himmelen är det du."


Musik har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta sorg. De tårar jag fäller idag, när jag tänker tillbaka på tiden med morfar, är tårar av glädje. Så många fina minnen. Så många fina stunder vi delat.