Konkreta känslor

Skulle våga påstå att det finns två dagar om året som är extra deprimerande. Den första är alla hjärtans dag, och det är många som håller med mig där. Alla som längtar efter att få ha någon när, och lider av att vara ensamma. Den andra är födelsedagen, och det är säkert många fler som tycker lika även där. Fyllde nyligen år och jag firade genom att sitta ensam framför datorn och chatta med folk jag inte känner. Då känner man verkligen hur ensam man faktiskt är. Visst kan det vara skönt att vara för sig själv ibland, men vissa dagar vill man spendera tillsammans med andra. Nästa år kanske..

En kraft hindrar mig

Min vän och jag satte oss på fiket en timma innan hennes vän skulle dyka upp. Det var rätt tomt med folk vilket var trevligt. När det sen bara var en halvtimma kvar tills hennes vän skulle dyka upp bultade mitt hjärta hårt, yrseln började komma och jag hade svårt att fokusera på vårt samtal. När vännen väl dök upp kände jag mig som ett nervvrak. Som tur var är hon pratsam av sig och hon hade mycket att berätta. När hon frågade mig något är jag inte ens säker på vad jag mumlade fram för svar. Det fanns så mycket jag ville säga, men jag kunde helt enkelt inte. Fick inte fram ett ord så länge jag inte blev direkt tilltalad.

Kände mig ovanligt dum och hällde i mig kaffe för att få något annat att tänka på. Efter ett tag fick jag stappla bort till toan, delvis för att lugna ner mig en aning. Allting bara snurrade. Måste ha gjort ett ovanligt dåligt och osäkert intryck. Vågar inte ens fråga min vän för att höra vad den andra tyckte. Är för rädd för svaret.

Artighetsgester

Idag blir det en kort dag i skolan. Sen ska jag gå på stan med en vän och vi ska träna på att gå i affärer tillsammans. Har även erbjudit mig att göra bort mig helt i någon affär medan hon tittar på, om hon skulle vilja det. Skulle vara intressant att se hur mycket jag vågar bjuda på mig själv.

När vi känner oss klara är det meningen att vi ska träffa en av hennes vänner för att fika. Har aldrig träffat hennes vän innan så det känns jobbigt. Hade svårt att sova på grund av att jag tänkte på det. Vill ju göra ett bra första intryck men det är inte direkt min starka sida. Vill även bjuda båda när vi fikar men de kanske inte vill ta emot det. Eller så tycker de att jag försöker "köpa" ett första bra intryck och tycker därmed sämre om mig. Men om jag inte bjuder så kanske de får ett sämre intryck av mig, eftersom en gentleman bör vara givmild. Hur som helst kommer jag med största säkerhet göra ett osäkert intryck. Nu har jag knappt lust att gå på stan alls, men det är bara att få upp humöret och göra det bästa av situationen.

Spetsande blickar

Var kanske inte en allt för bra idé att gå ut när jag mådde dåligt ändå. Brukar inte ha problem med att gå utomhus men nu kändes det verkligen som om alla stirrade på mig och som att folk stod i sina fönster och blängde när jag gick förbi. Jag kunde inte möta någons blick när jag mötte andra. Dum som jag var gick jag till ett övergångsställe så två bilar fick sakta in. Då ville jag verkligen bara därifrån på direkten. Jag försökte skynda över utan att titta mot bilisterna och det höll nästan på att bli för mycket för mig. Kändes som om jag skulle börja gråta och jag ville verkligen bara försvinna helt. Var nära att vända när jag senare såg att jag skulle möte två personer som var ute med sina hundar. Men det skulle se dumt ut så jag fick gå förbi dem. Mötte en av personernas blick men tittade snabbt bort. Usch, kände mig verkligen dum och såg säkert dum ut. Men förmodligen har de glömt bort mig så nu gör det inte allt för mycket.

Nu ser jag fram emot att bli trött så den här dagen bara kan vara över!

Motstå frestelsen

Nu kom suget igen. Och jag står knappt ut. Känner ett enormt sug efter att på något sätt skada mig själv. Åh vad skönt det vore! Tycker det är jobbigt att jag känner så men det är svårt att komma från. Vart jag än vänder mig fantiserar jag om att det rinner blod längs väggen och det är ju så vackert. Har lust att antingen slå huvudet eller händerna mot väggen tills en ström av det vackra röda börjar rinna nerför. Känner också för att skära mig över ansiktet igen då det ger en så skön lättnadskänsla. Ansikte och hals är det som brukar lugna mig mest, men eftersom jag inte vill ha bestående ärr blir det inga allvarliga snitt. Men! Det har gått mer än tre månader sen jag skadade mig sist, och meningen är det ska fortsätta i den riktningen. Så trots att det är svårt har jag tänkt stå emot. Har lovat en vän att inte använda kniven mer och jag vill hålla mina löften. Ska ta en längre promenad istället för att lugna ner mig.

Självuppfyllande profetia

En gammal vän var hemma över helgen och då blev det självklart festande igår. Det gänget verkat inte känna till något annat sätt att umgås. Tack och lov skulle det bara vara en liten sammanställning (8 personer sammanlagt), men jag var inte det minsta sugen på att åka dit. Men eftersom det inte är ofta min vän är hemma fick jag bita ihop och ta mig dit. Valde att ta bilen så var det ingen som kunde tvinga i mig drinkar.

Lagom till jag åkte ringde han som skulle hålla i festen och bad mig handla läsk och snacks på vägen. Så jag tog mig till affären och köpte lite, och när jag packade ner varorna såg jag hur mycket folk det stod bakom mig i kön. Då ville jag bara ta allt i armarna och snabbt gå därifrån, men det skulle se dumt ut så jag fick packa ner allt i kassen. Men sen försvann jag därifrån rätt snabbt.

Själva festen var rätt seg. Jag pratade väl lite med de flesta - har ju ändå känt dem i 6 - 18 år, men som vanligt kändes det inte som om jag passade in. Ofta satt jag själv utanför samtalen medan de andra pratade med varandra för fullt. Jag kände mig mer ensam där än jag brukar göra när jag sitter hemma och glor. Efter strax över en timma fick jag stänga in mig på toan första gången för att andas ut lite.Som vanligt ställde jag mig framför spegeln, tvättade av ansiktet och tänkte för mig själv; Fuck! Nej, det här funkar inte. Vad gör jag här egentligen? Ingen där ute gillar mig. Jag passar inte in. Vi har ingenting gemensamt. Det vore så skönt att bara åka hem. Äh! Ryck upp dig nu! Din vän är nästan aldrig hemma så du får allt stå ut en kväll. Kom igen - nu går du ut där och verkar glad, ler, och försöker vara med i något samtal. Sluta vara en tråkig idiot!


Det höll väl ett tag, men sen kände jag mig sjukligt ensam igen. Jag passar verkligen inte in i det gänget. Ångesten steg och jag ville bara åka därifrån, men bestämde mig för att stå ut tills min vän ville hem. Är glad över att de inte ville gå ut på stan utan stannade hemma hos värden hela kvällen. Nu är det i alla fall över och nu får det allt vänta innan jag träffar någon av dem igen. Eftersom jag vanligtvis mår dåligt i deras närvaro så får det gärna gå en bra stund mellan gångerna. Egentligen borde jag kanske sluta träffa dem helt, men det är svårt med folk man har känt så pass länge. Får väl försöka lägga energi på att träffa nya bra vänner samtidigt som jag arbetar bort de gamla.