Det finns en person jag känner mig helt avslappnad med, som jag älskar att umgås med och som jag skulle göra vad som helst för. Denna någon är min kära lillasyster. Blir så glad av henne. Vi var och shoppade tillsammans idag (så nu är jag fattig) och det var verkligen kul! Effektivt jobbade hon sig från hylla till hylla, plockade ut allt hon tyckte jag skulle prova, så jag behövde bara stå i provrummet och ta emot allt som hon kastade in. "Max 3 plagg" stod det på dörren, så det kändes bra att vandra in där med 10 olika plagg i famnen. I en affär hade de separerat provrum för män och kvinnor. Männens var helt upptagna, men någon var ledig på kvinnliga sidan. Vad gör jag? Inte orkar jag vänta till det blir någon ledig på grabb-sidan i alla fall! En anställd tittade lite surt på mig men sa inget. Skulle de påpeka något är det bara att, med hög röst, säga Enschuldigung? Sprechen Sie deutsch?!, sen går de därifrån. Förhoppningsvis i alla fall.
Med detta inlägg vill jag slå ett slag för småsystrar - de är värdefulla!
lördag 30 april 2011
Ledsen, men jag kan inte stötta dig mer
Nej, nu har jag gjort det jag kan. Jag har gjort mitt. Nu är det faktiskt nog. Du får vända dig till någon annan av dina hundra goa, härliga, stöttande vänner. Förmodligen har du redan märkt av det genom mina korta sms och upphörd Facebook-aktivitet. Ser jag fram emot att träffa dig imorgon? Inte det minsta. Vi som träffas regelbundet i olika musiksammanhang. Måste jag sluta där nu trots att det är det jag älskar mest? Frågan är om jag ens kommer kunna njuta av det så länge du är där.
Tidigare har jag aldrig kunnat skriva ett sådant här inlägg på grund av att jag vill skydda personen i fråga. Nu bryr jag mig inte längre. Kommer nog bli ett längre inlägg, men jag ska försöka hålla mig så kortfattat som möjligt.
Pojke träffar flicka. Flicka är 10 år äldre, gift, barn. Pojke blir intresserad direkt. Vän till pojke påpekar att "hon är faktiskt gift". Pojke svarar med det gör mig ingenting. Pojke flirtar. Flickas äktenskap är inte 100% stabilt så hon är mottaglig. Flicka säger att hon är beredd att lämna sin man för honom. Pojke lovar himmel och rosa moln. Flicka är otrogen. Dagen efter backar pojke och säger att han inte vill längre. Flicka blir bestört, sårad, ledsen.
Flicka och jag träffar varandra och ska börja spela tillsammans. Första gången vi ses berättar hon om allt som hänt. Varför? Jo, för jag har varit vän med pojke i ~16 år, så hon vill att jag ska känna till allt om jag nu vill ta hans sida och inte träffa henne. Snällt gjort. Det hon inte vet är att jag har haft svårt för pojke under många år. Han är en av dem som gjort att min självkänsla & självförtroende är noll, och att jag lider av social fobi. Med tanke på hur han har betett sig tycker jag det blir lättare att ta avstånd från honom, vilket jag har velat göra under lång tid. Jag tröstar flicka. Spenderar mycket tid tillsammans med henne. Stöttar henne dagligen. Jag börjar sedan berätta om mig själv, mina problem, att jag inte alls trivs med mina gamla vänner, att jag vill komma ifrån dem. Att båda pojke och hans tvillingbror betett sig illa mot mig. Hon stöttar mig, peppar mig att sluta umgås med dem. Pojke och jag har ett samtal om det som hänt här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/ar-du-sa-mycket-battre-da.html
Flicka träffar tvillingbror (som jag också känt i ~16 år men haft svårt för länge. Han har påverkat mig ännu mer negativt än pojke). De blir vänner. Hon frågar mig vad jag tycker om det. Självklart säger jag att jag har svårt för det. Skrev lite om det här (och har dessutom uppdaterat inlägget en aning under "För tre månader sen"):
http://fobisk.blogspot.com/2011/04/nej-man-kan-faktiskt-inte-lita-pa-nagon.html
Det går en stund. Tvillingbror och flicka bråkar. Flicka skickar sms till mig "tvillingbror är ett svin, vi kommer nog inte ses mer!". Jag blir glad. Får hopp om att de ska sluta träffas. Då blir det även lättare för mig att sluta träffa tvillingbror, eftersom han inte umgås med min närmsta vän. Det går någon dag och jag får ett nytt sms från flicka: "tvillingbror och jag träffades igår, och nu är vi ännu närmre vänner än tidigare, åh vad go han är!". Jag blir ledsen men skriver okej, vad skönt att det löste sig för er. Det går en stund och jag får ett sms "tvillingbror har betett sig illa, så nu ligger han risigt till! Jag borde ta bort honom från Facebook för nu är jag riktigt förbannad på honom!". Jag försöker peppa henne att inte ta kontakt med honom igen. Hon peppar mig att jag inte ska behöva träffa honom mer, eftersom jag ändå har svårt för honom. Jag blir glad, får hopp igen. Det går någon dag så kommer ett nytt sms; "tvillingbror och jag hade ett jättebra samtal igår och sen en jättetrevlig kväll. Nu är vi riktigt nära vänner igen - åh så härlig han kan vara!". Jag skriver återigen åh, skönt att det inte strular för er längre!, sen går jag hem och skär mig.
De här sms:en upprepas ungefär 1-2 gånger i månaden under ett halvår. De bråkar, blir samt, blir närmre vänner än innan etc. Flicka återupptar kontakten med pojke. De sms:ar mycket. Hon vill att de ska bli bra vänner igen och träffa honom. Nu när jag nästan helt har jobbat bort honom, efter att hon har peppat mig mycket så vill hon dra in honom i våra musikprojekt. Uhm, nej tack. Efter ett tag inser flicka att hon fortfarande har känslor för honom och därför måste sluta ha den kontakten, då hon vill fixa sitt äktenskap. Flicka säger upp kontakten med pojke. Det går någon vecka, sen återupptar de kontakten, mer intensiv än innan. Det går nån vecka, sen slutar de prata igen. Sen dess har de haft kontakt då och då.
För två månader sen var flicka riktigt sur på tvillingbror. Det slutade med att båda var trötta på varandra. Flicka försökte ändå ha någon slags kontakt och skickade sms till honom för att höra om han ville träffas. Tvillingbror svarade inte. Hon blev sur, pratade med mig, klagade över hur omogen och dum han var. Att han inte var värd all energi hon lade ner på honom. Jag och tvillingbror träffades. Han klagar över hur jobbig flicka är, att hon bara tar energi och att han inte kommer svara på några av hennes meddelanden utan bara låta det rinna ut i sanden. Han säger även "när hon och jag träffades sa du att du inte tyckte om det, va?". Jag nekade inte, trots att jag aldrig sagt det till honom utan att det var flicka som berättat det för honom. Det var jag inte allt för tacksam för. Men tvillingbror sa "två flugor i en smäll då, jag slipper henne, och du blir glad för att vi inte träffas mer". Jag sa inte emot. Fyra veckor går och mitt humör går bara uppåt. Är det äntligen över?
Men nej. Flicka och tvillingbror träffas i ett sammanhang. De pratar. Dagar senare får jag sms från flicka; "tvillingbror och jag träffades igår. Vi trivs så bra ihop och han har verkligen goa, härliga sidor!" Jag svarar hoppas det inte blir mer strul mellan er nu då. Du har för mycket snurr i ditt liv ändå, och sen börjar jag deppa. Hon svarar "nu har vi varit nere i botten men repat oss, värre än det var förut kan det inte bli, så nu kommer det flyta på stadigt". Senare samma vecka ska de två festa tillsammans. Det är efter den festen jag får ett "vi måste prata"-sms, skrev kort om det här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/samlad-angest.html
Vad får man höra? Jo, tvillingbror var hårdhänt och gillar att slåss. Hon har blåmärken över hela kroppen. Efter det har de myst och även kysst varandra. Hms, otrogen med båda tvillingarna på mindre än ett år? Hon vet att hon måste sluta med den kontakten för att hon fortfarande vill satsa på sitt äktenskap. Hon ber mig peppa henne för att sluta träffa honom, och vill att jag fortfarande ska vara hennes vän, eftersom jag har betytt så mycket för henne under hennes svåraste tid etc. Jag svarar att jag kommer inte kunna vara en pelare och peppa dig denna gången, mycket på grund av själviska skäl. Jag kommer inte kunna lägga energi på att få dig att sluta träffa honom, för att sen få ett sms där du berättat hur go, härlig och underbar han är. Hon svarar med "tvillingbror är inte genuint go. Han tänker bara på sig själv och betér sig inte som en sann vän gör. Men du behöver inte peppa mig för det är jag som ska ta beslutat att sluta träffa honom".
Så, vad händer ett par dagar senare? Det vanliga sms:et "åh, tvillingbror och jag umgicks hela dagen igår. Han har verkligen så fantastiskt fina sidor. Tvillingbror hade skrivit att 'det som hänt mellan oss (kyssen och myset i soffan) var trevligt' och jag hade ju inte direkt sagt emot. Hur löser jag detta att jag vill vara med tvillingbror men fortfarande fixa till mitt äktenskap? Just nu tänker jag bara vara och hoppas på att det löser sig". Hur hade du tänkt att det ska lösa sig per automatik egentligen? Svaret fick jag idag "Tvillingbror och jag har talat ut. Även om han var lockad av idén att satsa på mig och barnen backar han. Främst på grund av att jag har varit med pojke (hans tvillingbror). Så vi är väldigt nära vänner nu istället, som vi hoppas ska gå bra trots känslorna vi har för varandra".
Tack flicka, för att du stöttar och peppar mig så att jag ska komma iväg från min gamla vänner för att själv sedan vara otrogen med halva gänget och nu vill gifta dig med två av dem. Tummen upp från mig! Sen vill du även att jag ska stötta dig nu när du är 'olyckligt kär' i tvillingbror? Hah, skulle inte tro det!
Kan man vara både realist och pessimist?
Tidigare har jag aldrig kunnat skriva ett sådant här inlägg på grund av att jag vill skydda personen i fråga. Nu bryr jag mig inte längre. Kommer nog bli ett längre inlägg, men jag ska försöka hålla mig så kortfattat som möjligt.
Pojke träffar flicka. Flicka är 10 år äldre, gift, barn. Pojke blir intresserad direkt. Vän till pojke påpekar att "hon är faktiskt gift". Pojke svarar med det gör mig ingenting. Pojke flirtar. Flickas äktenskap är inte 100% stabilt så hon är mottaglig. Flicka säger att hon är beredd att lämna sin man för honom. Pojke lovar himmel och rosa moln. Flicka är otrogen. Dagen efter backar pojke och säger att han inte vill längre. Flicka blir bestört, sårad, ledsen.
Flicka och jag träffar varandra och ska börja spela tillsammans. Första gången vi ses berättar hon om allt som hänt. Varför? Jo, för jag har varit vän med pojke i ~16 år, så hon vill att jag ska känna till allt om jag nu vill ta hans sida och inte träffa henne. Snällt gjort. Det hon inte vet är att jag har haft svårt för pojke under många år. Han är en av dem som gjort att min självkänsla & självförtroende är noll, och att jag lider av social fobi. Med tanke på hur han har betett sig tycker jag det blir lättare att ta avstånd från honom, vilket jag har velat göra under lång tid. Jag tröstar flicka. Spenderar mycket tid tillsammans med henne. Stöttar henne dagligen. Jag börjar sedan berätta om mig själv, mina problem, att jag inte alls trivs med mina gamla vänner, att jag vill komma ifrån dem. Att båda pojke och hans tvillingbror betett sig illa mot mig. Hon stöttar mig, peppar mig att sluta umgås med dem. Pojke och jag har ett samtal om det som hänt här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/ar-du-sa-mycket-battre-da.html
Flicka träffar tvillingbror (som jag också känt i ~16 år men haft svårt för länge. Han har påverkat mig ännu mer negativt än pojke). De blir vänner. Hon frågar mig vad jag tycker om det. Självklart säger jag att jag har svårt för det. Skrev lite om det här (och har dessutom uppdaterat inlägget en aning under "För tre månader sen"):
http://fobisk.blogspot.com/2011/04/nej-man-kan-faktiskt-inte-lita-pa-nagon.html
Det går en stund. Tvillingbror och flicka bråkar. Flicka skickar sms till mig "tvillingbror är ett svin, vi kommer nog inte ses mer!". Jag blir glad. Får hopp om att de ska sluta träffas. Då blir det även lättare för mig att sluta träffa tvillingbror, eftersom han inte umgås med min närmsta vän. Det går någon dag och jag får ett nytt sms från flicka: "tvillingbror och jag träffades igår, och nu är vi ännu närmre vänner än tidigare, åh vad go han är!". Jag blir ledsen men skriver okej, vad skönt att det löste sig för er. Det går en stund och jag får ett sms "tvillingbror har betett sig illa, så nu ligger han risigt till! Jag borde ta bort honom från Facebook för nu är jag riktigt förbannad på honom!". Jag försöker peppa henne att inte ta kontakt med honom igen. Hon peppar mig att jag inte ska behöva träffa honom mer, eftersom jag ändå har svårt för honom. Jag blir glad, får hopp igen. Det går någon dag så kommer ett nytt sms; "tvillingbror och jag hade ett jättebra samtal igår och sen en jättetrevlig kväll. Nu är vi riktigt nära vänner igen - åh så härlig han kan vara!". Jag skriver återigen åh, skönt att det inte strular för er längre!, sen går jag hem och skär mig.
De här sms:en upprepas ungefär 1-2 gånger i månaden under ett halvår. De bråkar, blir samt, blir närmre vänner än innan etc. Flicka återupptar kontakten med pojke. De sms:ar mycket. Hon vill att de ska bli bra vänner igen och träffa honom. Nu när jag nästan helt har jobbat bort honom, efter att hon har peppat mig mycket så vill hon dra in honom i våra musikprojekt. Uhm, nej tack. Efter ett tag inser flicka att hon fortfarande har känslor för honom och därför måste sluta ha den kontakten, då hon vill fixa sitt äktenskap. Flicka säger upp kontakten med pojke. Det går någon vecka, sen återupptar de kontakten, mer intensiv än innan. Det går nån vecka, sen slutar de prata igen. Sen dess har de haft kontakt då och då.
För två månader sen var flicka riktigt sur på tvillingbror. Det slutade med att båda var trötta på varandra. Flicka försökte ändå ha någon slags kontakt och skickade sms till honom för att höra om han ville träffas. Tvillingbror svarade inte. Hon blev sur, pratade med mig, klagade över hur omogen och dum han var. Att han inte var värd all energi hon lade ner på honom. Jag och tvillingbror träffades. Han klagar över hur jobbig flicka är, att hon bara tar energi och att han inte kommer svara på några av hennes meddelanden utan bara låta det rinna ut i sanden. Han säger även "när hon och jag träffades sa du att du inte tyckte om det, va?". Jag nekade inte, trots att jag aldrig sagt det till honom utan att det var flicka som berättat det för honom. Det var jag inte allt för tacksam för. Men tvillingbror sa "två flugor i en smäll då, jag slipper henne, och du blir glad för att vi inte träffas mer". Jag sa inte emot. Fyra veckor går och mitt humör går bara uppåt. Är det äntligen över?
Men nej. Flicka och tvillingbror träffas i ett sammanhang. De pratar. Dagar senare får jag sms från flicka; "tvillingbror och jag träffades igår. Vi trivs så bra ihop och han har verkligen goa, härliga sidor!" Jag svarar hoppas det inte blir mer strul mellan er nu då. Du har för mycket snurr i ditt liv ändå, och sen börjar jag deppa. Hon svarar "nu har vi varit nere i botten men repat oss, värre än det var förut kan det inte bli, så nu kommer det flyta på stadigt". Senare samma vecka ska de två festa tillsammans. Det är efter den festen jag får ett "vi måste prata"-sms, skrev kort om det här; http://fobisk.blogspot.com/2011/04/samlad-angest.html
Vad får man höra? Jo, tvillingbror var hårdhänt och gillar att slåss. Hon har blåmärken över hela kroppen. Efter det har de myst och även kysst varandra. Hms, otrogen med båda tvillingarna på mindre än ett år? Hon vet att hon måste sluta med den kontakten för att hon fortfarande vill satsa på sitt äktenskap. Hon ber mig peppa henne för att sluta träffa honom, och vill att jag fortfarande ska vara hennes vän, eftersom jag har betytt så mycket för henne under hennes svåraste tid etc. Jag svarar att jag kommer inte kunna vara en pelare och peppa dig denna gången, mycket på grund av själviska skäl. Jag kommer inte kunna lägga energi på att få dig att sluta träffa honom, för att sen få ett sms där du berättat hur go, härlig och underbar han är. Hon svarar med "tvillingbror är inte genuint go. Han tänker bara på sig själv och betér sig inte som en sann vän gör. Men du behöver inte peppa mig för det är jag som ska ta beslutat att sluta träffa honom".
Så, vad händer ett par dagar senare? Det vanliga sms:et "åh, tvillingbror och jag umgicks hela dagen igår. Han har verkligen så fantastiskt fina sidor. Tvillingbror hade skrivit att 'det som hänt mellan oss (kyssen och myset i soffan) var trevligt' och jag hade ju inte direkt sagt emot. Hur löser jag detta att jag vill vara med tvillingbror men fortfarande fixa till mitt äktenskap? Just nu tänker jag bara vara och hoppas på att det löser sig". Hur hade du tänkt att det ska lösa sig per automatik egentligen? Svaret fick jag idag "Tvillingbror och jag har talat ut. Även om han var lockad av idén att satsa på mig och barnen backar han. Främst på grund av att jag har varit med pojke (hans tvillingbror). Så vi är väldigt nära vänner nu istället, som vi hoppas ska gå bra trots känslorna vi har för varandra".
Tack flicka, för att du stöttar och peppar mig så att jag ska komma iväg från min gamla vänner för att själv sedan vara otrogen med halva gänget och nu vill gifta dig med två av dem. Tummen upp från mig! Sen vill du även att jag ska stötta dig nu när du är 'olyckligt kär' i tvillingbror? Hah, skulle inte tro det!
Kan man vara både realist och pessimist?
Tänk om man kunde få slippa vakna mer
Hade hoppats på att jag kunde låna föräldrarnas bil hela dagen så jag kunde ha kommit iväg för att faktiskt göra någonting kul idag. Som bäst får det bli en kort sväng någonstans ikväll, men det kommer jag inte ha lust till. Föräldrarna ska få gäster så där vill jag verkligen inte vara med. Så.. jag får väl ta min tillflykt till skolan. Känns ju lite lagom skoj att sitta där på valborg.
Sen gjorde jag det dummaste jag faktiskt kan göra. På Facebook har jag blockerat allt som min f.d. bästa vän + mina gamla vänner skriver för att slippa se alla deras gulliga, mysiga meddelanden till varandra. Dum som jag är gick jag in på deras profiler för att se om de faktiskt har skrivit något till varandra på sistone. Resultatet blev att jag nu är på sämre humör än tidigare och känner för att helt isolera mig.
Är det ens någon mening med att försöka hitta nya vänner? Känner som att det antingen tar alldeles för mycket energi utan att man kommer nånstans. Eller om man hittar en bra som man verkligen gör allt för så får man fingret 8 månader senare. "Vi två har aldrig bråkat, du har alltid ställt upp, lyssnat, stöttat mig i min värsta period och verkligen varit en klippa i ur och skur. Men den här killen, som du avskyr och fått dig att må dåligt under flera år, som jag har bråkat med många många gånger, som dessutom har slagit mig, behandlat mig som skit och hört av sig till mig när det passar honom bäst - han är en verklig vän som jag vill spendera mer tid med". Vet du vad? Då kommer du få slippa se mig igen också! Förr umgicks vi regelbundet, jag kunde komma över och vi pratade & hade kul ihop. Nu var det många månader sen. Men din nye vän, som är min gamle vän, han är hos dig någon gång i veckan. När vill du att jag ska komma över till dig? Jo, när du behöver en barnvakt några timmar. Tack så jävla mycket!
Bra start på dagen känner jag - detta har goda chanser att bli en riktigt bra dag! Ta det nu lugnt folk, och drick inte allt för mycket denna valborg - man vill ju kunna minnas det man gjort!
Sen gjorde jag det dummaste jag faktiskt kan göra. På Facebook har jag blockerat allt som min f.d. bästa vän + mina gamla vänner skriver för att slippa se alla deras gulliga, mysiga meddelanden till varandra. Dum som jag är gick jag in på deras profiler för att se om de faktiskt har skrivit något till varandra på sistone. Resultatet blev att jag nu är på sämre humör än tidigare och känner för att helt isolera mig.
Är det ens någon mening med att försöka hitta nya vänner? Känner som att det antingen tar alldeles för mycket energi utan att man kommer nånstans. Eller om man hittar en bra som man verkligen gör allt för så får man fingret 8 månader senare. "Vi två har aldrig bråkat, du har alltid ställt upp, lyssnat, stöttat mig i min värsta period och verkligen varit en klippa i ur och skur. Men den här killen, som du avskyr och fått dig att må dåligt under flera år, som jag har bråkat med många många gånger, som dessutom har slagit mig, behandlat mig som skit och hört av sig till mig när det passar honom bäst - han är en verklig vän som jag vill spendera mer tid med". Vet du vad? Då kommer du få slippa se mig igen också! Förr umgicks vi regelbundet, jag kunde komma över och vi pratade & hade kul ihop. Nu var det många månader sen. Men din nye vän, som är min gamle vän, han är hos dig någon gång i veckan. När vill du att jag ska komma över till dig? Jo, när du behöver en barnvakt några timmar. Tack så jävla mycket!
Bra start på dagen känner jag - detta har goda chanser att bli en riktigt bra dag! Ta det nu lugnt folk, och drick inte allt för mycket denna valborg - man vill ju kunna minnas det man gjort!
fredag 29 april 2011
Låt poesin flöda
Det där med dikter är bevisligen inte min grej. Men det är inget fel med att uttrycka sig på olika sätt. Lika bra att prova på för att se vilket som passar en bäst. En kombination av olika, kanske? För bearbetning av känslor brukar låtskrivande vara mest effektivt för mig. Synd bara att min inspiration har varit noll de senaste ~7 månaderna. Jag har ett flertal gånger försökt skriva något, men har aldrig blivit nöjd. Är det de perfektionistiska dragen som sätter stopp för mig? Blir resultet "okej" får det inte vara ett enda fel (måste vara perfekt), annars är det totalt värdelöst. Däremellan finns ingenting. Men där kan jag tänka mig att fler känner igen sig.
Snart dags för vad som förmodligen blir mitt sista samtal med skolkuratorn. Eftersom gruppterapin har börjat behöver jag inte den kontakten längre. Sen återstår det att se om jag kan få till en psykologkontakt då det finns mer än social fobi jag behöver arbeta på och prata om. Men det får bli ett senare problem. Vad var det nu jag lärde mig för några dagar sen.. att man gärna ska skjuta upp saker till morgondagen?
Snart dags för vad som förmodligen blir mitt sista samtal med skolkuratorn. Eftersom gruppterapin har börjat behöver jag inte den kontakten längre. Sen återstår det att se om jag kan få till en psykologkontakt då det finns mer än social fobi jag behöver arbeta på och prata om. Men det får bli ett senare problem. Vad var det nu jag lärde mig för några dagar sen.. att man gärna ska skjuta upp saker till morgondagen?
Otrohetens börda
Du ber mig vara tyst, jag får ingenting förtälja
om det du precis gjort, för då får du det svårt.
Du lovar själv förbättring, att du nu ska välja
bort dina dåliga vanor, för att satsa hårt
på det som är bra, och inte gå tillbaks
till det gamla, vara nån annan till lags.
Jag får inte berätta för en nära vän
och det går bra då du lovar att det är stopp.
Kommer jag nu kunna se honom i ögonen
och säga att det fortfarande finns hopp,
att det finns en chans för er att fungera igen?
Är det så man gör mot en sann vän?
Men vad är det jag hör?
Vad är det du gör?
Här kommer samma visa
historien upprepar sig.
Ska jag blunda eller smått börja kisa
och berätta vad jag tycker om dig?
Ska jag fortsätta tiga eller bör
jag berätta om allt som jag hör?
Du kan väl själv inte påstå
att allting ska lösa sig ändå
utan ansträngning från din sida?
Jag vill berätta, men då får många lida.
Det är verkligen inte lätt, att veta vad som är rätt..
om det du precis gjort, för då får du det svårt.
Du lovar själv förbättring, att du nu ska välja
bort dina dåliga vanor, för att satsa hårt
på det som är bra, och inte gå tillbaks
till det gamla, vara nån annan till lags.
Jag får inte berätta för en nära vän
och det går bra då du lovar att det är stopp.
Kommer jag nu kunna se honom i ögonen
och säga att det fortfarande finns hopp,
att det finns en chans för er att fungera igen?
Är det så man gör mot en sann vän?
Men vad är det jag hör?
Vad är det du gör?
Här kommer samma visa
historien upprepar sig.
Ska jag blunda eller smått börja kisa
och berätta vad jag tycker om dig?
Ska jag fortsätta tiga eller bör
jag berätta om allt som jag hör?
Du kan väl själv inte påstå
att allting ska lösa sig ändå
utan ansträngning från din sida?
Jag vill berätta, men då får många lida.
Det är verkligen inte lätt, att veta vad som är rätt..
torsdag 28 april 2011
Ältar, ältar inte.. ältar!
Ibland kan jag bli halvt galen på allt ältande. Får det någonsin ett slut? Har blivit bättre på att inte gå igenom gångna situationer i huvudet för att hitta tillfällen där jag gjort något "fel" eller "kunde ha gjort något bättre". Men idag kom det bekanta tillbaka. Var ute på en promenad och började tänka på gårdagens gruppterapi. Jag var tidigare orolig för att jag kanske hade pratat för mycket - tagit för mycket plats och inte gett något utrymme åt andra. Sen hade jag också försökt dra några impulsiva skämt för att se hur andra reagerade. Så nu funderade jag på vilka som skrattade, hur de hade skrattat, om de hade tittat "konstigt" på mig, om de hade tvekat något innan de började skratta, om de skrattade tillgjort eller om de bara sett uttråkade ut. Vid något tillfälle hade en ledare bett mig upprepa det jag sa för att hon inte hade uppfattat det. Var det för att skämtet var så dåligt att hon inte förstod att något skulle vara roligt, eller hade jag mumlat för mycket, eller kanske pratat för snabbt, otydligt eller tyst och därmed även gjort ett tråkigt, nervöst intryck.
Slutsatsen blev att alla där, inklusive ledarna, tyckte jag var jobbig som pratade för mycket och dessutom trötta på mina dåliga försök till att vara rolig. Så nu vågar jag knappt gå tillbaka dit. Men förhoppningen är att gruppterapin ska hjälpa mig, eller i alla fall ge mig verktyg jag kan använda mig av, för att komma ifrån sådana tankefällor som inte är speciellt konstruktiva.
Slutsatsen blev att alla där, inklusive ledarna, tyckte jag var jobbig som pratade för mycket och dessutom trötta på mina dåliga försök till att vara rolig. Så nu vågar jag knappt gå tillbaka dit. Men förhoppningen är att gruppterapin ska hjälpa mig, eller i alla fall ge mig verktyg jag kan använda mig av, för att komma ifrån sådana tankefällor som inte är speciellt konstruktiva.
Oooh, Fobisk svär, DÅ är han sur!
Precis så brukar (brukade) mina (f.d) vänner säga. För jag svär rätt sällan. Men man får ju försöka se någonting gott med den här händelsen. Ska inte bara fokusera på allt det dåliga - det gör ju ingen gladare! ;-)
Vad för gott kan man då får ut från mina senaste inlägg? Jo, att jag alls reagerade. Jag hade energi att bli arg, ledsen, besviken, m.m. Sen att jag kunde reagera känslomässigt är också positivt - istället för "okej, jag kan inte lita på henne mer, så kan det gå" så reagerade jag starkt. Det betyder att de antidepressiva jag tar ger effekt. Jag är inte den apatiska, energilösa person jag var för någon månad sedan. Kalas ju, då borde jag vara lycklig och glad! Eller..?
Vad för gott kan man då får ut från mina senaste inlägg? Jo, att jag alls reagerade. Jag hade energi att bli arg, ledsen, besviken, m.m. Sen att jag kunde reagera känslomässigt är också positivt - istället för "okej, jag kan inte lita på henne mer, så kan det gå" så reagerade jag starkt. Det betyder att de antidepressiva jag tar ger effekt. Jag är inte den apatiska, energilösa person jag var för någon månad sedan. Kalas ju, då borde jag vara lycklig och glad! Eller..?
Ett rop av desperation
När jag för första gången på 7 år vågar lita på någon så mycket att jag kan erkänna att jag inte alltid är lycklig, och första gången någonsin i mitt patetiska liv känner tillit nog till någon så jag kan öppna mig helt och verkligen berätta allt om hur jag tänker och fungerar svider det när det känns som om hon nu inte bryr sig ett skit om mig och mina känslor. Hon säger att hon lyssnar men verkar inte ta något till sig. Bryr sig inte. Jag känner mig helt värdelös. "Oh, den där killen där kan vi lasta av våra bekymmer på, för att sen när vi känner oss färdiga utnyttja hans känslor för att på bästa sätt trycka ner honom i smutsen. Spelar ju ingen roll om en socialt oanpassad idiot som han mår dåligt - han är ju ändå inget värd". SATAN vad jag är på dåligt humör.
När du lyckats ta ner mig så att bara taxarna ser mig
Du leker med mina känslor som om jag har kraft nog att stå på egna ben.
Men jag är också skör, det trodde jag att du visste.
Du ger mig hopp och skrattar av glädje när du dragit ner mig i botten.
Men jag kan inget säga, visar jag mig svag kanske du brister.
Jag vill bara skrika, åt dig, åt allt, åt världen.
Alla känslor byggs upp, jag samlar kraft och skriker
åt mig - varför måste jag vara som jag är?
Nu orkat jag inte mer med drama och snurr inom min väldigt begränsade vänskapskrets. Det lilla förtroende jag hade för min (f.d.) närmsta vän är nu borta. Kommer jag någonsin kunna prata om personliga saker med henne igen? Mycket tveksamt. Förmodligen kommer jag bli mer introvert även när jag träffar andra nu också. Här har vi också en anledning till att jag inte dejtar. Det finns inte en jävel man kan lita på. Det är så lätt att göra som man vill med mig och mina känslor. Jag säger aldrig emot. Jag vågar inte. Är för feg. Tar emot allt, bara det finns en chans att någon tycker om mig. Men man tröttar snabbt på en sån som mig. Varför har jag ens några vänner idag? Förstår inte det. Däremot kan jag förstå att jag inte har så många vänner. Jag är inte intressant. Bara en nolla som gärna ställer upp för andra, lyssnar, bjuder på saker, en man kan lita på och prata med om personligt. Men har man inte behov av det utan vill ha roligt, då vänder man sig till andra. Förståeligt, jag har inget kul att komma med. Hatar att jag är jag.
Men jag är också skör, det trodde jag att du visste.
Du ger mig hopp och skrattar av glädje när du dragit ner mig i botten.
Men jag kan inget säga, visar jag mig svag kanske du brister.
Jag vill bara skrika, åt dig, åt allt, åt världen.
Alla känslor byggs upp, jag samlar kraft och skriker
åt mig - varför måste jag vara som jag är?
Nu orkat jag inte mer med drama och snurr inom min väldigt begränsade vänskapskrets. Det lilla förtroende jag hade för min (f.d.) närmsta vän är nu borta. Kommer jag någonsin kunna prata om personliga saker med henne igen? Mycket tveksamt. Förmodligen kommer jag bli mer introvert även när jag träffar andra nu också. Här har vi också en anledning till att jag inte dejtar. Det finns inte en jävel man kan lita på. Det är så lätt att göra som man vill med mig och mina känslor. Jag säger aldrig emot. Jag vågar inte. Är för feg. Tar emot allt, bara det finns en chans att någon tycker om mig. Men man tröttar snabbt på en sån som mig. Varför har jag ens några vänner idag? Förstår inte det. Däremot kan jag förstå att jag inte har så många vänner. Jag är inte intressant. Bara en nolla som gärna ställer upp för andra, lyssnar, bjuder på saker, en man kan lita på och prata med om personligt. Men har man inte behov av det utan vill ha roligt, då vänder man sig till andra. Förståeligt, jag har inget kul att komma med. Hatar att jag är jag.
onsdag 27 april 2011
Tag tillfället i akt
Idag var det dags för gruppterapi igen - det hade jag sett fram emot! Men jag vet inte om det hela kunde ha börjat mycket sämre än det gjorde. Jag var lite lugnare idag så jag kom dit bara 15 minuter innan. När jag går mot ingången till den psykiatriska mottagningen står det någon utanför som talar i telefon. Hon vänder sig om och tittar mot mig och då får jag panik. Den som står framför mig är en jag har känt i ~10 år, som inte har en aning om mina problem. Hon var där för att hon arbetar inom vården och skulle på ett möte som började samtidigt som min gruppterapi. Som tur var var hon upptagen med sitt telefonsamtal så jag hälsade kort och gick sedan in. När jag satt i väntrummet och väntade gick hon, tillsammans med de andra som skulle ha möte, förbi och tittade in mot mig. Kändes ju lite lagom skoj det där. Nu är hon rätt förstående så det kommer nog inte vara allt för farligt om hon undrar vad jag gjorde där. De i gruppterapin gav mig tips på förklaringar; som att jag var där som moraliskt stöd åt en vän, eller att jag var där på praktik. Men jag kan tänka mig att berätta hur det ligger till om det skulle bli aktuellt. Men det blev en chock att se henne där, hade verkligen inte förväntat mig det.
Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.
Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.
Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..
Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!
Själva gruppterapin var bra. Återigen en hel del teori, men det kan man förvänta sig nu i början. Det kändes betydligt mer avslappnat - alla vågade öppna sig och prata mer. Vi diskuterade de uppgifter vi haft till denna veckan (vilket var individuellt). Sedan sa ledarna att vi skulle göra en övning och att vi skulle dela in oss i två grupper. När grupperna var ordnade fick vi reda på övningen; under 5 minuter skulle vi berätta för varandra om barnprogram vi tyckt om. Jag är en sån som gärna vill säga något rätt snart (annars kommer jag förbli tyst hela tiden), men ändå få den andra att prata. Så taskig som jag är tittade jag på min gruppmedlem (vi var endast två) och sa okej, shoot! Då har jag sagt något, men ändå kastat över bollen till den andra.
Vi pratade på en stund, sen bröt ledarna och vi fick dela med den andra gruppen vad vi hade sagt. När det var gjort gick vi igenom hela situationer, negativa automatiska tankar som uppstod, säkerhetsbeteenden vi använt oss av, och kroppsliga symptom vi fick precis när de berättade om att vi skulle ha en övning.
Under de två timmar vi var där försökte jag även med den uppgift har jag fått från skolkurator jag går i samtal hos - nämligen att vara mer impulsiv genom att dra spontana skämt då och då. Hoppas inte det blev för mycket bara. Sen önskar jag att jag vore bättre på att läsa av folk - vet ju inte om de skrattar för att de faktiskt tycker det är roligt, eller om de "sympatiskrattar" för att de tycker synd om mig som är så tråkig, eller bara för att vara snälla så jag ska känna mig bättre till mods. Hur som har ältandet satt igång igen och självklart har jag fått för mig att alla, inklusive ledarna, bara tycker jag är en jobbig, krävande person som tar för mycket plats. Jag är förmodligen den som pratar mest. Måste nästan ringa någon av ledarna för att fråga..
Men jag känner att den här gruppterapin verkligen är bra. Kommer lära mig mycket, utvecklas, förmodligen kunna hantera olika sociala situationer bättre och förhoppningsvis lära känna nya vänner. Hoppas innerligt att jag kommer börja träffa vissa av dem även på fritiden framöver!
tisdag 26 april 2011
Nu är det dags för storfest!
Valborg närmar sig. Kan vara en rätt trevlig högtid tycker jag. Se på en eld för att sedan umgås hemma hos någon. Det där med att festa har aldrig varit min grej, men har vännerna sagt "följ med nu" så har jag följt med till deras fester. Och har de gett mig ett glas i handen och sagt "drick upp nu" så har jag lytt, trots att det smakat illa på grund av den stora mängd sprit. Verkar man för nykter innehåller drinkarna mindre läsk och mer sprit. Det jobbiga är att min ångest håller mig tillbaka så att jag måste komma långt över gränsen innan jag börjar slappna av. Det håller sedan ett par timmar, sen spenderas resten av tiden i en buske eller med huvudet i toan. Varför säger jag inte emot då? Feghet, helt enkelt. Faller för grupptryck (så länge det inte rör något jag absolut är emot). Dricker man inte så är man "en tråkig bög", "en barnslig hora", eller något liknande. Mår hellre dåligt av för mycket alkohol än att behöva höra all kritik hela tiden.
Tack och lov har jag helt slutat gå på de festerna. Nu hör de inte ens av sig längre - vilket jag bara är tacksam för. Men då är ju frågan; hur ska jag spendera valborg? Idag har jag bara en jag kan fråga. Vill gärna åka för att se på en eld tillsammans med henne, för att sedan laga till ett gott mål mat, göra det mysigt med levande ljus, soft musik i bakgrunden för att bara vara och umgås. Efteråt duka fram lite snacks, ta fram ett roligt sällskapsspel, för att fortsätta ha det trevligt tillsammans.
Men.. jag förväntar mig inte att hon kan. Förmodligen är hon upptagen med annat. I så fall måste jag se till att ha någonting annat för mig. Låna en kamera och gå en längre fotopromenad kanske? Om det nu inte finns någon som vill bjuda över mig? ;-)
Tack och lov har jag helt slutat gå på de festerna. Nu hör de inte ens av sig längre - vilket jag bara är tacksam för. Men då är ju frågan; hur ska jag spendera valborg? Idag har jag bara en jag kan fråga. Vill gärna åka för att se på en eld tillsammans med henne, för att sedan laga till ett gott mål mat, göra det mysigt med levande ljus, soft musik i bakgrunden för att bara vara och umgås. Efteråt duka fram lite snacks, ta fram ett roligt sällskapsspel, för att fortsätta ha det trevligt tillsammans.
Men.. jag förväntar mig inte att hon kan. Förmodligen är hon upptagen med annat. I så fall måste jag se till att ha någonting annat för mig. Låna en kamera och gå en längre fotopromenad kanske? Om det nu inte finns någon som vill bjuda över mig? ;-)
Skjut inte upp saker till morgondagen
För två veckor sedan talade jag i telefon med min läkare. Då nämnde han att vi två skulle träffas denna veckan och att jag skulle få en kallelse. En kallelse har jag inte sett skymten av, så jag började bli orolig att den inte kommit fram och att jag därmed skulle missa min tid. Men jag tänkte att jag skulle vänta och se om den kommer idag, och gör den inte det tänkte jag ringa imorgon för att höra med dem. Sen fick jag lite tid ledigt på förmiddagen så jag ringde upp vuxenpsyk ändå för att höra med dem när jag hade min tid. De sa att det var nu idag kl 13:00 och att det var väldigt konstigt att jag inte har fått en kallelse hemskickad. Så det var en väldig tur att jag ringde dem, för annars hade jag missat min tid. Dessutom blir detta mitt sista möte med den läkaren jag träffar för han slutar snart. Blir väl lite utvärdering utöver samtalet kring mina mediciner antar jag.
Vad har jag lärt mig och fått ut av detta? Jo, att inte skjuta på saker och att det inte måste vara en hemsk upplevelse att ringa. Alltid bra med lite övning!
Vad har jag lärt mig och fått ut av detta? Jo, att inte skjuta på saker och att det inte måste vara en hemsk upplevelse att ringa. Alltid bra med lite övning!
Vem försöker jag övertala egentligen - dig eller mig?
Det händer att jag får frågan varför jag inte dejtar, varför jag inte aktivt försöker hitta "den rätta". För en sån som mig är det inte allt för lätt att lära känna nya människor och jag träffar väldigt sällan nytt folk, men det går faktiskt att nätdejta, och det är dessutom vanligt idag. När jag får frågan brukar jag bortförklara det med att jag inte är intresserad av det just nu. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Har gott om tid på mig att träffa min stora kärlek. När jag är klar med studierna och har skaffat jobb kan jag även lägga mer fokus på att hitta min brud.
Stämmer det helt då? Nej, självklart inte. Om det är något jag kan gråta mig till sängs för så är det just detta. Vill ju ingenting hellre än att ha någon jag kan dela allt med. Dela närhet och kärlek med en annan människa, att ha någon vid min sida. Att få höra orden jag älskar dig för att även besvara dem genom en kärleksfull handling. Varför registrerar jag mig inte på dejtingsidor på nätet då? Jo, det är ingen idé. Hittar jag någon som jag sedan träffar kan det inte gå annat än fel. På ett eller annat sätt kommer det sluta i katastrof och tårar från min sida. Lika bra att slippa den besvikelse och det lidandet. Men säg att jag skulle träffa någon, vad är det då som kan gå fel?
Första intrycket
Vi träffas någonstans. Jag vandrar fram till henne, sträcker fram handen för att hälsa, tittar henne i ögonen och ska precis presentera mig. Där kommer första bedömningen. Hon kommer betrakta min hållning, mitt sätt att gå, mina rörelser och mitt utseende. Förmodligen kommer det märkas att jag inte är speciellt självsäker, vilket brukar ses som en viktig egenskap. Sen är jag inte den skönaste att se på, så där har hon nog redan bestämt sig för att vi inte kommer ses igen.
Bedömning två kommer när vi faktiskt hälsar. Jag måste ha bestämt mig för att ta ett fast grepp runt hennes hand för att inte verka för osäker, men sen får jag inte trycka för hårt heller. Därför kommer jag nog verka extra nervös. När jag sedan presenterar mig själv får hon höra min tråkiga röst och därefter endast längta tills vår dejt är slut så hon slipper höra den igen. När vi sedan pratar kommer jag säkerligen darra på rösten, verka ovanligt osäker, inte få fram mycket vettigt utan vara så tråkig, trög och ointelligent att hon knappt står ut.
Skulle vi lyckas komma förbi den delen okej och faktiskt börja fatta tycke för varandra kommer nästa motgång. Vad händer när jag tar av mig tröjan? Jo, man ser att jag inte är så smal som andra verkar tro. Jag har faktiskt mer överflödigt fett än jag vill och det är inte allt för snyggt. Både på magen och kring midjan. Dödsstöten kommer när man får se mina massiva, motbjudande lår. Skulle någon se dem skulle personen i fråga, med största sannolikhet, först kräkas för att sedan fly därifrån. Jag kan själv vara nära att både kräkas och börja gråta när jag ser dem. Borde egentligen satsa hårdare på träningen för att få bort allt överflödigt fett, men energin finns inte till.
Så därför är det bättre att jag aldrig försöker mig på dejting. Besvikelsen som skulle komma efteråt skulle vara så nedbrytande att jag inte är säker på att jag någonsin skulle återhämta mig.
Stämmer det helt då? Nej, självklart inte. Om det är något jag kan gråta mig till sängs för så är det just detta. Vill ju ingenting hellre än att ha någon jag kan dela allt med. Dela närhet och kärlek med en annan människa, att ha någon vid min sida. Att få höra orden jag älskar dig för att även besvara dem genom en kärleksfull handling. Varför registrerar jag mig inte på dejtingsidor på nätet då? Jo, det är ingen idé. Hittar jag någon som jag sedan träffar kan det inte gå annat än fel. På ett eller annat sätt kommer det sluta i katastrof och tårar från min sida. Lika bra att slippa den besvikelse och det lidandet. Men säg att jag skulle träffa någon, vad är det då som kan gå fel?
Första intrycket
Vi träffas någonstans. Jag vandrar fram till henne, sträcker fram handen för att hälsa, tittar henne i ögonen och ska precis presentera mig. Där kommer första bedömningen. Hon kommer betrakta min hållning, mitt sätt att gå, mina rörelser och mitt utseende. Förmodligen kommer det märkas att jag inte är speciellt självsäker, vilket brukar ses som en viktig egenskap. Sen är jag inte den skönaste att se på, så där har hon nog redan bestämt sig för att vi inte kommer ses igen.
Bedömning två kommer när vi faktiskt hälsar. Jag måste ha bestämt mig för att ta ett fast grepp runt hennes hand för att inte verka för osäker, men sen får jag inte trycka för hårt heller. Därför kommer jag nog verka extra nervös. När jag sedan presenterar mig själv får hon höra min tråkiga röst och därefter endast längta tills vår dejt är slut så hon slipper höra den igen. När vi sedan pratar kommer jag säkerligen darra på rösten, verka ovanligt osäker, inte få fram mycket vettigt utan vara så tråkig, trög och ointelligent att hon knappt står ut.
Skulle vi lyckas komma förbi den delen okej och faktiskt börja fatta tycke för varandra kommer nästa motgång. Vad händer när jag tar av mig tröjan? Jo, man ser att jag inte är så smal som andra verkar tro. Jag har faktiskt mer överflödigt fett än jag vill och det är inte allt för snyggt. Både på magen och kring midjan. Dödsstöten kommer när man får se mina massiva, motbjudande lår. Skulle någon se dem skulle personen i fråga, med största sannolikhet, först kräkas för att sedan fly därifrån. Jag kan själv vara nära att både kräkas och börja gråta när jag ser dem. Borde egentligen satsa hårdare på träningen för att få bort allt överflödigt fett, men energin finns inte till.
Så därför är det bättre att jag aldrig försöker mig på dejting. Besvikelsen som skulle komma efteråt skulle vara så nedbrytande att jag inte är säker på att jag någonsin skulle återhämta mig.
måndag 25 april 2011
Jag vill ut och njuta av naturens skönhet, vill du följa med?
Varje dag det är fint och härligt väder känner jag för att ta en tur till en vacker plats tillsammans med någon, där vi kan andas in den härliga vårdoften, njuta av den fina omgivningen samtidigt som vi fikar och har det trevligt tillsammans. Problemet är att jag inte har speciellt många jag kan fråga. Mer specifikt är det bara en person jag kan fråga, och hon är ofta upptagen med annat. Därför slutar det ofta med att jag inte tar mig ut alls, för jag kan ha svårt att trivas ensam. Vill så oerhört gärna träffa nya vänner, men hur gör man? Det finns olika sidor på Internet för just det ändamålet, men jag är dålig att ta den initiala kontakten. Kanske är dags att satsa lite hårdare på det.
Sen har jag blivit mer och mer sugen på en roadtrip. Är bara inte säker på vart jag ska åka. Har funderat på att i så fall ta mig uppåt landet en bit.. Norrköping kanske. Vad sägs om det? ;-)
Sen har jag blivit mer och mer sugen på en roadtrip. Är bara inte säker på vart jag ska åka. Har funderat på att i så fall ta mig uppåt landet en bit.. Norrköping kanske. Vad sägs om det? ;-)
söndag 24 april 2011
Kära du, stanna hos mig, lämna mig aldrig
Den konstanta rädslan för att bli lämnad gör mig galen. Ständigt får jag för mig att andra avskyr mig och aldrig vill träffa mig igen. Det gäller alla förutom min närmsta familj. Även mina närmsta vänner. Nästan varje gång jag har träffat någon och är på väg hemåt är jag övertygad om att denna aldrig mer vill se mig. Det kan bero på att jag fick tänka efter ovanligt länge innan jag kunde besvara en fråga, eller att jag var tvungen att fråga vad sa du? för att jag inte riktigt hörde eller förstod vad de menade. I de fallen känner jag mig ovanligt trög, dum, efter, ointelligent och rakt igenom värdelös som människa som inte förtjänar annat än att ständigt vara ensam. Har det inte hänt något ovanligt dumt när vi har umgåtts gör jag istället bort mig när vi ska säga hejdå. "Tack för idag, det var trevligt". Tack själv du, det var verkligen trevligt. Svarar jag så går min ångest i taket. Min vän sa ju precis att det var trevligt, och jag upprepar bara samma sak. Kan jag inte använda ett annat ord istället? Känner mig som en riktig idiot som bara kopierar andra och aldrig kan komma med något eget. Ofta brukar jag säga det med stel röst och tråkigt tonläge också för att jag är helt uppe i tankarna om vad jag ska säga. Min vän kanske tolkar det som att jag inte alls menar det jag säger så hon/han inte vill träffas mer efteråt på grund av det.
Sen är det inte bara när vi har träffats som jag är övertygad om att jag och min vän aldrig mer kommer ses. Efter näst intill varje sms jag skickar blir jag orolig att något kan tolkas på ett sätt som gör att personen i fråga tycker illa om mig. Får jag kortfattade, stela sms tror jag att personen är sur på mig. Ofta har det visat sig att hon/han har haft fullt upp med annat och varit stressad, men fram till dess är jag nere för att jag är helt säker på att vår vänskapsrelation är slut.
Utöver det kan jag få för mig att vissa vill sluta umgås med mig för att jag är så mycket fulare medan de är rakt igenom vackra. Måste ju kännas pinsamt för dem att gå med mig bredvid sig på stan, eller sitta mitt emot mig på ett fik. Är överlycklig för de vänner jag har, men jag tycker samtidigt synd om dem som får dras med en som mig.
Sen är det inte bara när vi har träffats som jag är övertygad om att jag och min vän aldrig mer kommer ses. Efter näst intill varje sms jag skickar blir jag orolig att något kan tolkas på ett sätt som gör att personen i fråga tycker illa om mig. Får jag kortfattade, stela sms tror jag att personen är sur på mig. Ofta har det visat sig att hon/han har haft fullt upp med annat och varit stressad, men fram till dess är jag nere för att jag är helt säker på att vår vänskapsrelation är slut.
Utöver det kan jag få för mig att vissa vill sluta umgås med mig för att jag är så mycket fulare medan de är rakt igenom vackra. Måste ju kännas pinsamt för dem att gå med mig bredvid sig på stan, eller sitta mitt emot mig på ett fik. Är överlycklig för de vänner jag har, men jag tycker samtidigt synd om dem som får dras med en som mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)