Nu får ni äntligen vara tillsammans igen.. nu får du äntligen komma hem

Det är med sorg i hjärtat och gråtfärdiga ögon jag skriver detta. Det kom så plötsligt. Cancer som hade gått att operera bort om du inte var så svag. Men du är inte ledsen för det. Du ser fram emot att träffa din man igen. Under flera års tid har du sagt att du är redo. Att det vore skönt att få somna in. Men inte på våren, för den är så vacker. 

Om exakt en vecka skulle vi ha stort släktkalas för att fira din födelsedag. Imorgon ska jag besöka dig för att ta farväl. Önskar bara att det kommer gå snabbt sen. Att du slipper lida. Att slutet inte blir utdraget.

Mormor, jag älskar dig.

Vad är värst; att redovisa eller se & höra sig själv på film?

Hade redovisning igår i skolan. Det var några som skulle redovisa innan mig så ångesten växte och växte ju längre tiden gick. När jag visste att jag var nästa person som skulle gå fram började jag läsa igenom allt jag skulle säga igen, trots att jag kunde det helt utantill när jag hade övat precis innan. Men nu kunde jag inte komma ihåg ett enda ord. Hjärtat slog hårt, snabbt, jag blev illamående och yr och kunde knappt ens läsa det som stod på pappret. Så försökte jag lyssna på vad de som stod framme och redovisade sa, men jag hade inte fokus nog. Allting bara snurrade och jag hörde verkligen inte ett ord - bara att de pratade. Fick panik och funderade på att fly därifrån för att åka hem, men stannade kvar. Efter ett tag började ångesten lägga sig något, men sen var det ju dags för mig att gå fram. Tack och lov redovisade jag tillsammans med en annan så all fokus var inte på mig hela tiden. Han började, och medan jag stod där framme försökte jag få ögonkontakt med så många som möjligt av klasskamraterna och de lärare som satt i salen. Klarar jag av att möta deras blickar verkar jag mer självsäker, och då går det även lättare. Så när jag väl skulle börja prata kändes det ändå okej. Visst att jag svettades, hade hjärtklappning och lite annat, men jag kom faktiskt inte av mig, och tror inte att jag darrade på rösten speciellt mycket. Efter att redovisningen var klar skulle handledare och andra ställa frågor och kritisera det vi gjort. Kändes ju lagom skoj, men som tur var blev det inte speciellt många frågor utan främst synpunkter på saker vi borde tänka på i framtiden. Och konstruktiv kritik uppskattas.

Sen var det ju gruppterapi idag. Då filmade de medan vi gick igenom "veckans uppgift" - den situation vi skulle ha utsatt oss för tills idag. För min del var det redovisningen jag skulle berätta om; automatiska tankar, symtpom, känslor & säkerhetsbeteenden. Just då kändes det okej att bli filmad, men när de sa att vi skulle kolla på filmen slog ångesten till. Jag hatar min röst så mycket att jag nästan kan gråta när jag tänker på hur jag låter. Sen har jag svårt för mitt utseende också, men rösten är värre. Började nästan gråta när vi såg på filmen och var nära att springa ut från rummet flera gånger. Efteråt vågade jag knappt prata för att jag inte ville utsätta de andra för en sån horribel upplevelse som det faktiskt är att höra min röst. Självklart fånigt då jag inte har haft större problem att prata inför dem tidigare - och min röst har ju faktiskt inte förändrats - men det tar ändå emot. Även nu flera timmar efteråt får jag svår ångest bara jag tänker på det och funderar på att ta starkt lugnande för att sen lägga mig. Men jag ska strax iväg för att repa, så det får vänta.

Lugna ner dig, pöjk!

Hade svårt att somna igår. Och så vaknade jag flera gånger under natten. Just nu skakar jag, känner mig sjuk, känns som om frukosten kommer komma upp igen, kan inte fokusera mig och jag har svår yrsel. Om några timmar har jag redovisningen. Och jag har inte full koll på allt jag ska säga. Får försöka hårdplugga in allt innan, men frågan är om jag kommer komma ihåg det när jag väl står framför allt folk. Ska skriva ut allt jag ska säga och ta med in, men det känns dumt att läsa innantill. Visserligen kommer jag främst använda det som stöd när jag kommer av mig, men ändå. De kommer tycka att jag har förberett mig dåligt - vilket jag ju faktiskt har också.

Nej usch, nu måste jag öva.

Oron är överväldigande

Imorgon har jag en stor redovisning. Har knappt övat alls, vilket inte är likt mig. Blir kanske till att läsa innantill och göra världens sämsta intryck på alla som är där för att lyssna. Hade det varit en vanlig redovisning bara för klassen + en lärare hade det inte bekymrat mig allt för mycket. Men nu kommer det vara flera lärare där som har som uppgift att granska, döma, och komma med kritik. Känns betryggande.

Sen skickade jag precis iväg ett rätt tungt, men viktigt mail. Skrev om att jag och min f.d. närmsta vän pratat lite igår, och att jag berättat för henne att jag inte litar på henne längre. Just då hann vi inte prata speciellt länge, så jag skrev ett rätt långt brev som jag nu har skickat iväg till henne. Där beskrev jag saker jag var besviken på, saker jag tycker hon har skött dåligt, och varför jag inte riktigt litar på hennes ord. Nu är jag orolig för hur det kommer påverka vår fortsatta relation. Vi har en spelning om tre veckor. En annan till hösten. Och vi träffas regelbundet och musicerar tillsammans. Kommer det gå utan att stämningen är spänd? Vill ju verkligen inte förlora allt det där - eftersom det är just musiken (och främst musicerandet tillsammans med henne) som jag mår bra av och som gör mig glad. Får se när och hur hon svarar.

Varför kan du men inte jag?

Sitter i högskolebiblioteket igen. Går bättre nu än sist faktiskt, vilket är härligt! Kan bero på att jag inte sitter ensam. När han jag arbetar tillsammans med gick iväg en stund steg ångesten och jag var tvungen att försäkra mig om att ingen stirrade på mig. Det gjorde ingen. Men ändå känner jag de där stirrande, kritiska blickarna.

Tittar ut genom fönstret och ser någon som ligger utanför på en bänk. Ett tag satt hon där och åt. Hon ligger där ute där alla verkligen kan se henne, både från biblioteket och byggnaden mitt emot. Tittar man ut så ser man henne, då det inte är någon annan där. Hur klarar hon av det? Själv mår jag dåligt bara jag tänker på det. Om man ändå vore som "alla andra". Om man ändå vore fri.

Längtar så efter en varm famn.. någon som kan torka mina tårar

Varför är min mur borta? Om jag bara kunde stänga av alla känslor. Åh vad skönt det vore. Bara sluta bry sig om allt.

Träffade precis min f.d. närmsta vän och vi pratade en del. Hon sa att det kändes som om hon hade förlorat mig lite, vilket hon inte alls ville. Jag berättade att jag har svårt för att lita på henne längre. Hon blev ledsen och försökte intala mig att jag visst kan det. Men jag kände fortfarande att jag inte riktigt vågar tro på henne. Så det var rätt tråkig stämning mellan oss när jag åkte hemåt. Nu efteråt inser jag hur hårt detta faktiskt har tagit på mig. Hon var ju verkligen min närmsta vän. Hon känner mig utan och innan. Vi har haft så otroligt många fina stunder ihop. Och nu detta. Tårarna rinner och jag mår verkligen skit just nu. Kände mig dessutom taskig mot henne och nu har jag gjort henne ledsen. Om jag bara kunde vara känslolös. Vilken lättnad det hade varit.