Tala klarspråk, tack!

Varför känns det som om jag är sämst i världen på att avläsa signaler? Hon vet vad jag känner, men jag har inte en aning om hur hon känner. Självklart är jag för feg för att ta reda på det också. Men känner hon något får hon väl visa det.. tydligt! Finns det egentligen någon, med bra självinsikt, som kan påstå sig vara bra på att läsa av signaler? Tveksamt. Man kan väl aldrig vara helt säker.

Fick även sms av min f.d. närmsta vän, som jag kallar flicka i vissa inlägg. Uppenbarligen har hon helt tröttnat på tvillingbror och pojke och är nu väldigt sugen på att spela tillsammans med mig igen. Det kanske hon är.. i någon vecka. Sen kommer hon säkert börja umgås med dem båda intensivt igen. Nu verkar hon tro att hon och jag ska träffas ofta och spela tillsammans och kanske börja umgås igen. Mmm, det kommer ju verkligen hände den närmsta tiden. Visst, jag spelar gärna tillsammans med henne, för det är något av det roligaste jag vet, men där får det nog stanna de närmsta månaderna tills jag vet säkert om hon fortfarande tänker umgås med mina gamla vänner igen eller inte. Kan ju inte påstå att det är prioritering ett att bli jättegulligullvän med henne igen. Nej, det finns andra jag hellre umgås med - som faktiskt verkar vara helt ärliga. Dessutom har jag kommit dem väldigt nära nu och vi kan verkligen prata om.. allt. Det känns bra kan jag tala om.

Imorgon är det dags att åka buss igen, tillsammans med en vän. Förhoppningsvis går det okej. Gäller ju att träna regelbundet nu så det blir lättare och lättare.

En ungdom till stan, tack

Ett stort steg för mig, men ingen annan som märker av det. Gruppterapi igår. Vi skulle träffas inne i stan och göra uppgifter där. Jag och två andra från gruppen valde att åka buss(!!) dit. Första gången på några år för min del. Det gick okej att gå till busshållplatsen - tack och lov var det ingen annan där. Förrän kort innan bussen skulle komma, då kom det tre personer till. Då viskade jag till min vän från gruppen att vi skiter i detta, vi går hem till dig istället. Vi bestämde oss till slut för att faktiskt stanna kvar och ta bussen in. Jag kände för att utmana mig rejält så jag valde att gå in först. Snacka om att jag mådde dåligt. Höll på att få panik. Betalningen gick okej, sen gick jag bak i bussen och satte mig. När bussen började åka sa jag återigen nej, det här funkar inte, vi hoppar av vid nästa station och struntar i gruppen. Men men, vi stannade kvar, och det kändes inte alls bra. Folk gick på, vissa gick förbi oss för att sätta sig längst bak. Kunde de inte sitta längre fram?

Väl inne i stan fick vi lite olika uppgifter av ledarna. Vi skulle lämna tillbaka ett plagg, sen skulle vi fråga olika folk på stan om vägen till olika platser, samt vad klockan var. Att fråga om klockan kändes väldigt dumt - vem har inte en mobiltelefon på sig idag? Hur som, det gick okej. Jag gick till och med fram till tre killar som stod och pratade, och senare två tjejer i min egen ålder som fick rota i sina handväskor efter deras mobiltelefoner. Sen skulle vi avsluta det hela med att fika - på en uteservering! Jag och en vän sa bestämt att nej, vi fikar inne, men till slut följde vi med ut. Kändes ju inte alls bra. Min aptit försvann och jag kunde knappt alls äta. Hur som, efter ett tag gick även det lättare, och vi satt och pratade lite.

När gruppen var färdig var det dags att åka buss tillbaka också. Självklart var det en mängd ungdomar vid busstationen så jag tyckte vi skulle gå någon annanstans. Hon tyckte vi skulle stanna, så jag stod kvar. Som tur var hoppade alla ungdomar på en annan buss så det var bara jag och min vän kvar vid stationen när bussen kom.  Resan tillbaka kändes faktiskt okej.. efter ett tag. Så nu borde jag väl ta tag och åka buss igen snart.. frågan är om det bli av. Cykla är ju skönare!

Nej, jag orkar inte, nu säger jag upp kontakten med alla

Just nu är jag inne i en period när jag tänker precis så. Kroniskt utmattad. Ingen energi till att göra någonting. Nu riskerar jag att bli underkänd på examensarbetet också. Men kommer jag orka göra någonting åt det? Återstår att se. Mormor är sämre. Mer drama mellan de få vänner jag har. Känns stelt vem jag än träffar just nu.

Imorgon är det gruppterapi. Vi ska träffas inne i stan. Jag har bestämt att jag ska åka buss tillsammans med några andra från gruppen. Blir första gången jag sätter mig i en buss på.. flera år. På min tid fanns endast kontantbetalning, alternativt om man hade busskort. Nu ska det finnas fler alternativ som SMS och betalkort. Skrämmande det där. Men jag är gammalmodig så jag kör med kontanter.

Jag hissar mitt segel och väntar på glädjens vind

Igår var det meningen att jag skulle träffa min f.d. närmsta vän, även kallad flicka i vissa inlägg, för att prata om det mail jag skickade till henne för några veckor sedan. Men jag sa att jag mådde för dåligt för att orka träffas. Var nog bäst så för jag skulle inte ha ork nog att stå på mig när vi pratade om varför jag inte litar på henne längre.

I fredags försökte jag göra de restuppgifter jag har bakom mig. En heldag skulle räcka, sen skulle jag vara klar med allt. Men självklart kom jag ingen vart. Man var tvungen att ladda ner ett program från en produkthemsida, men de hade ändrat så man får inte göra det längre. Så efter ~4 timmars försök gav jag upp och nu har jag inte en aning om hur jag ska lösa problemet. Kanske får höra med handledaren, men det tar emot kan jag tala om.

Veckans uppgift är att få tillbaka den positiva känslan jag hade förra veckan och gärna hålla i den. Det blir svårt.. men inte omöjligt!

Patetisk och värdelös

Tycker de orden beskriver mig rätt bra. I alla fall hur jag känner mig just nu. Totalt jävla värdelös och jag känner nu samma som farmor "om man bara finge somna in under natten". Och allt var ju så bra fram till igår kväll. Så.. först en uppdatering på hur veckan har varit;

I torsdags var jag på konsert med en vän (samma som jag festade med sen på fredagen). Det var trevligt på vägen både till och från när vi satt och samtalade i bilen. Väl framme valde vi att sätta oss längst fram, och själva konserten var riktigt bra.

Fest på fredagen. Mycket trevligt. Vi blandade egna shots och drinkar, gott gott. Sen pratade vi en massa, och spelade lite spel. En mysig, trevlig kväll helt enkelt.

På lördagen var det spelning. Att utföra arbete när andra kan se på är något av det jag har svårast för, och här tvingades jag bära upp instrument, förstärkare, koppla i dem, se till att det fanns tillräckligt med mikrofoner etc, medan hela publiken tittade på. Det var jobbigt, men jag bestämde mig för att ta det lugnt, och sen lugnade jag ner mig efter en stund. När vi väl skulle spela kändes det rätt lätt - var knappt nervös alls. Därför gick det ovanligt bra för mig.

På eftermiddagen/kvällen träffade jag två vänner. Det var trevligt.. nästan hela tiden. Sen kom ångesten, den steg och steg tills jag flydde in på toaletten. Var genomsvett så jag fick tvätta av mig lite. Sen funderade jag på att helt enkelt åka hem, men jag stannade kvar. Värdelöst. Mådde så sjukt dåligt resten av kvällen och det håller fortfarande i sig. Det är nu jag önskar att jag hade vågat hoppa för länge sen. Men feg som jag är gör jag inte det

Varför så dålig då? Ett ämne kom upp och det sved verkligen. Detta är inte hela sanningen, men för att citera Neil Young berör man delar av det i alla fall;

"But only love
can break your heart
Try to be sure
right from the start
Yes only love
can break your heart
What if your world
should fall apart?"