lördag 11 juni 2011

Varför är jag så jävla feg?

Satan. Har haft chansen. Många gånger. Tog den aldrig. Är för feg. Nu är det för sent. Det är över. Kommer aldrig igen. Allt är förlorat. "För den här gången" säger de. Men jag orkar inte vänta på en ny. Vill inte. Man ångrar inte det man gjort utan det man inte gjort. Håller med. Våga chansa om tillfälle ges. Jag vågar inte, men hatar mig själv nu efteråt. Så mycket. Nu går det utför. Snabbt. Om jag bara vågade ta steget..

torsdag 9 juni 2011

Sjung av hjärtat, sjung

Gruppterapin igår var sjukt jobbig. Tuffaste gången hittills måste jag säga. Men det är väl också meningen att vi ska utmana oss mer och mer och för svårare saker hela tiden. Gårdagens övning gick ut på att vi skulle redovisa inför övriga, samtidigt som vi blev filmade, De hade önskat att jag tog med gitarren, spelade och sjöng lite för dem. Eftersom det är något jag gärna vill arbeta på ställde jag upp. Som tur var hade de planerat mötet enligt följande; först skulle vi redovisa (i mitt fall spela & sjunga) en gång inför alla, utan att bli filmade. Senare skulle vi göra precis samma sak, men filmkameran skulle vara på. Först tyckte jag bara det kändes jobbigt, men efteråt var jag lättad.

Första gången jag ställde mig framför alla andra var jag sjukligt nervös. Kunde knappt fokusera på annat än att inte falla omkull för att benen darrade så mycket. Fingrarna skakade så gitarrspelandet blev inte allt för bra. Rösten var ostadig så det blev falskt. Efteråt mådde jag skit och kunde knappt prata alls, utan satte mig bara och glodde. Andra gången jag gick upp var det lättare, så det gick faktiskt helt okej. Kunde ta i och sjunga dugligt i alla fall, och gitarrspelet var jag nöjd med. Är så tacksam för att vi inte filmade första gången, för då hade jag nog gått därifrån och börjat gråta. Nästa gång ska vi väl se det vi filmade.. det ser jag inte direkt fram emot.

söndag 5 juni 2011

Veckan kan sluta hur som helst

Jag har mycket kvar på examensarbetet och handledaren vill att jag ska vara näst intill färdig idag kl 23:59. Känns inte alls bra. Nu är jag stressad. Första gången jag faktiskt är orolig för att jag ska bli underkänd på ett arbete. Motivationen existerar inte. Har ingen energi att lägga på arbetet.

På onsdag ska jag spela och sjunga på gruppterapin, samtidigt som jag blir filmad. Hoppas verkligen att jag klarar av det. Kommer vara sjukligt nervös, men det är just därför jag måste träna på det. Men när nervositeten kommer sjunker samtidigt prestationen; både gitarrspelandet och sången blir lidande.

På torsdag ska en tjej "supa mig under bordet". Det är samma som vet att jag har känslor för henne, men hon har inte gett klara tydliga tecken på hur hon känner. Eftersom jag är sämst på att läsa av sådana signaler och för feg för att ta steget för att ta reda på hur hon känner kommer jag nog aldrig få reda på det heller. Känns fegt att göra det när jag är full också. Men hon verkar se fram emot vårt festande (ja, det är bara vi två) så hon kanske hoppas att alkoholen ska göra att jag vågar? Känns hel-dumt tycker jag, så jag kommer få extra ångest på grund av det. Ska jag behöva vara fylld av alkohol för att våga ta steget och se hur hon känner? Pinsamt. Patetiskt. Hon har sagt att jag gärna får sova över där efteråt. Är det bevis på vad hon känner, eller gör hon så bara för att hon är snäll - att jag ska slippa cykla/ta taxi hem när det är dags att sova?

Nähe, nu ska jag strax iväg och träffa min f.d. närmsta vän. Får se vad hon har att säga, om vi ens hinner prata om mer personliga saker. Har fortfarande inte hunnit prata om det mail jag skickade till henne för fyra veckor sedan eller vad det nu var.